Jag flyttar!
Wrapped around the finger
Jag känner nog ingen som är så otroligt svag för sina barnbarn som min far. De har honom virade runt sina små fingrar. Han skulle göra vad som helst för dem. Och det är otroligt fint att se. Han är överhuvud taget lite väl mån om andra och skulle må bra att tänka lite mer på sig själv. Men just när det gäller barnbarnen tycker jag att det är väldigt rörande.
När vi var uppe i norrland nu senast tog vi en promenad ute i snön innan vi skulle åkta till flygplatsen - dottern, jag och min far. Dottern stod i snön, satte sig på knä och stannade sedan upp mitt i en rörelse. Jag frågade vad som var fel och hon svarade att det var jättejättekallt och att hon inte ville göra en snöängel. Min far skämtade om att han kanske skulle göra en istället och dottern sken upp som en sol. Då hade han inte hjärta att avstå trots annalkande förkylning och en väldans massa minusgrader. Sagt och gjort.
Jävla förskola!
Varken jag eller min man är något fan av unga herr Saade och hans låtar har aldrig tidigare spelats här hemma. Men en dag i våras kom barnet hem från förskolan och sjöng "in the kekular" om och om igen. Det tog ett bra tag innan jag förstod vilken låt det handlade om. Men sen jag listat ut det har jag fått lyssna på den så det räcker och blir över.
Things to do on a rainy day
Så vad gör man en dag som denna? När playdough känns trist, måla är jättejättetråkigt, TV'n visar skit, pärlplattor är för jobbigt för av febern ostadiga händer och barnet är för sjukt (enligt egen utsago) för att leka någon som helst lek på sitt rum? Jo, man plockar fram ett inte alltför väl använt smyckesskrin och låter barnet gå loss!
Mina gamla ringar (använder bara vigselringen numera), örhängen, halsband, armband och en och annan gammal klocka duger finfint till att dekorera ett febersjukt barn. Hon har redan roat sig i en halvtimma. Smyckat både henne och mig. Så, vad ska man göra resten av dagen?!
Seger!!
Vredesutbrotten blev alltmer sällsynta under hösten. Jag började må bättre vilket gjorde henne lugnare. Men sövandet i soffan fortsatte. Vi gjorde några halvhjärtade försök att lägga oss med henne på hennes rum. Gjorde mysigt och låg och läste. Men det slutade alltid med att hon skrikandes sprang iväg till soffan och la sig i "sitt" hörn.
I julas bestämde vi oss för att det var dags att ta tag i det hela. Både jag, maken och dottern började bli trötta av att somna sent och behöva vakna tidigt. Så vi minskade dagsvilan och började stänga av TV'n på kvällarna. Inte utan protester, men det gick. Vi började läsa böcker i soffan och hon fick somna där.
Så, förra veckan i norrland passade jag på att läsa för dottern i sängen där hon skulle sova. Precis som kusinerna gjorde. Och som ett svar på mina böner till valfri högre makt somnade hon snabbt och smärtfritt. Så har det vart sedan dess. Ja jag vet att det inte ens gått en vecka men so far so good. Vi har åter en fungerande nattningsrutin här i huset och ingen är gladare än jag!
Klonk klonk klonk
Jag trodde att jag skulle förlora vettet inatt. Trots öronproppar tog det mig närmare en och en halv timme att somna. Och när jag väl somnat vaknade jag till ur min sömn av ljudet. När vinden mojnat lite kom dottern in till oss i sin feberyra och började väderkvarna sig genom vår säng resten av natten. Jag var ett vrak när jag kom till jobbet idag. Och en dag som denna var det onekligen skönt att jag arbetstränar (istället för att arbeta) och således inte behövde ha något eget ansvar för patienter. För det hade nog inte gått särdeles bra idag. Huvva!
När jag kom hem från jobbet idag såg jag hur dessa balkongräcken av stål hade plockats bort i väntan på den riktiga monteringen. Nu längtar jag till sängen och undrar hur tidigt man får göra natt egentligen. Dottern har nämligen inte somnat än.
Åbäket före borttagning av räcket.
Norrlandsnostalgi
Finns det fler hundar i Norrland?
En rejäl skittunna!
Nej, jag behöver inte se din legitimation.
Det jag tycker är olustigt med det hela är att det inte alls behöver vara den person som står på biljetten som går ombord på flygplanet. Och jag behöver nödvändigtvis inte ta med mig det barn vars namn står på biljetten heller. Jag skulle kunna boka en biljett i mitt och dotterns namn och sedan låta någon annan resa på våra biljetter. Inte för att jag har någon anledning att göra det men tanken på att det går är mindre angenäm. Jag är helt enkelt inte särskilt road av tanken att någon obehörig skulle kunna resa iväg med mitt barn utan att det upptäcks. Men det verkar inte vara så noga med den saken längre.
Besök i norr
Tunnelbanebyxor
Jag är inte särskilt rädd för bakterier. Inte mer än vad som anses normalt i alla fall. Men det finns en sak jag har väldigt svårt för och det är bakterier som hämtas direkt från tunnelbanan och in till min säng. Jag blir vansinnig om min man busar med dottern i sängen efter att ha kommit hem från jobbet, utan att han bytt byxor först. Att samma byxor som suttit på en väldans massa skit (ibland bokstavligt talat) i tunnelbanan rullar runt på min sida av sängen ger mig nästan kväljningar. Så äckligt tycker jag att det är. Min man tycker att jag är skitlöjlig.
Fram tills för några månader sen trodde jag att jag var rätt ensam om min känsla för tunnelbanebyxor. Men så började jag prata med en kollega vars sambo tydligen har samma tankar som mig i det här. Och jag blev så glad. Är man två om det är det nämligen helt normalt!
Födelsedagsfin
Är det inte lim så är det klistermärken, ringar, armband, tuschpennor eller liknande. Och det är alltis mina händer och armar som blir dekorerade.
Även idag har jag blivit dekorerad.
Sol
Underbara ensamhet!
Inte för att jag önskar att jag bodde själv, men de kvällar min man jobbar sent (eller gör något annat som innebär att han inte är hemma) och dottern somnat är helt klart mycket trevliga kvällar. Jag är envåldshärskare över fjärrkontrollen, datorn och badrummet. Det är tyst, bortsett från grannens trancemaraton.
Så, vad gör jag? Man skulle kunna tro att jag sitter med tända ljus och en kopp te (eller varför inte ett glas vin?) och njuter av tystnaden. Kanske läser en bok om mindfulness och gör avslappningsövningar. Men det vore inte riktigt sant. Nej, jag tittar på Familjen Annorlunda och känner hur jag blir allt mer stressad. Jag tycker att mitt egna barn räcker alldeles utmärkt för stunden. Bara tanken på ytterligare NIO är lite mer än jag klarar av just nu. Så jag sitter och tittar och blir irriterad för att jag inte byter kanal och tittar på nåt vettigare. Härliga ensamkväll!
Min nya tunnelbanehobby!
Jag kan villigt erkänna att jag är rackarns dålig på att komma ihåg att träna bäckenbottenmuskulaturen. Kanske mest för att jag inte har några större bekymmer egentligen. Ja, så länge jag inte hoppar studsmatta då. Jag gjorde det i lekparken härom dagen och insåg att jag nog inte skulle må särskilt dåligt av att ta tag i de där knipövningarna igen. Jag fick känslan av att både livmoder och äggstockar tänkte titta ut.
Så jag fick en idé. Varje gång jag åker tunnelbana - alltså ungefär 10-15 gånger i veckan - ska jag ägna fem minuter åt knipövningar. Tydligen ska man hålla på i 6 månader för att få riktigt starka muskler. Sen ska jag hoppa studsmatta varje dag!
