Brandtrosor
Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för bränder. Inte så mycket bränder i sig, utan mer tanken på att bli instängd där det brinner. Det gick så långt att jag under en period vägrade att vara med på gympan i skolan eftersom jag var rädd att gympasalen skulle börja brinna. Den gången löste det sig helt enkelt genom att jag fick en grundlig genomgång i hur jag skulle ta mig ut därifrån om det nu skulle börja brinna. Idag förstår jag inte riktigt varför jag var rädd just där med tanke på att det fanns ungefär en miljon utrymningsvägar samtidigt som det var väldigt högt i tak. Vi skulle således hunnit ut allesammans flera gånger om i händelse av brand, helt oskadda. Men rädd var jag. Och rädd är jag fortfarande men på en mer hanterbar nivå. Jag kollar alltid utrymningsvägarna när jag kommer till en ny lokal oavsett om det är ett nytt jobb, en affär, på besök hos en vän, på gymmet eller nån annan stans. Allt för att jag ska veta hur jag på bästa sätt ska kunna ta mig ut.
Men det slutar inte där. I vuxen ålder har jag börjat fundera över vad jag gör när jag väl tagit mig ut och det är här jag får tänka till ordentligt. Jag sover helst naken om nätterna, men det säger sig självt att man kanske inte hoppar ut genom fönstret mot en väntande folkmassa i bara mässingen. Sover man å andra sidan i pyjamas blir det på tok för varmt de nätter det inte börjar brinna. Det går heller inte att ha en färdig hög med kläder vid sidan av sängen eftersom jag inser att jag inte kommer hinna klä på mig ett endaste plagg när det är dags. Så jag har kommit fram till att det bästa alternativet är att sova i trosor.
Nu går det inte att sova i vilka trosor som helst. Jag menar, spetstrosor är nästan lika illa som att vara naken och då kan jag lika gärna vara utan. De får helt enkelt varken vara för genomskinliga, fula, små, stora, urtvättade och så vidare utan de måste vara brandvänliga! Det enda man ska behöva skyla i händelse av en hastig evakuering är brösten. Vissa uppdaterar underklädesgarderoben med hänsyn till sin partner eller kanske med hänsyn till grannarna i tvättstugan, själv uppdaterar jag den i händelse av brand.
Trevlig söndag!
Men det slutar inte där. I vuxen ålder har jag börjat fundera över vad jag gör när jag väl tagit mig ut och det är här jag får tänka till ordentligt. Jag sover helst naken om nätterna, men det säger sig självt att man kanske inte hoppar ut genom fönstret mot en väntande folkmassa i bara mässingen. Sover man å andra sidan i pyjamas blir det på tok för varmt de nätter det inte börjar brinna. Det går heller inte att ha en färdig hög med kläder vid sidan av sängen eftersom jag inser att jag inte kommer hinna klä på mig ett endaste plagg när det är dags. Så jag har kommit fram till att det bästa alternativet är att sova i trosor.
Nu går det inte att sova i vilka trosor som helst. Jag menar, spetstrosor är nästan lika illa som att vara naken och då kan jag lika gärna vara utan. De får helt enkelt varken vara för genomskinliga, fula, små, stora, urtvättade och så vidare utan de måste vara brandvänliga! Det enda man ska behöva skyla i händelse av en hastig evakuering är brösten. Vissa uppdaterar underklädesgarderoben med hänsyn till sin partner eller kanske med hänsyn till grannarna i tvättstugan, själv uppdaterar jag den i händelse av brand.
Trevlig söndag!
Välkommen till mig!
Jag förstår att Du är jublande glad över att ha hittat till just Min blogg. Det finns ju inte så många bloggar att välja mellan menar jag. Så vad är då det här? Jag skriver normalt sett på en högst icke-ofentlig blogg som handlar om mitt barn. Där skriver jag när andan faller på och när det händer nåt i barnets liv som är intressant för nära och kära att ta del av. Allt väl så långt. Jag får minst sagt anstränga mig för att den bloggen ska fortsätta handla om mitt barn och inte om mina tankar om allt annat. Med andra ord behöver jag hitta en annan kanal för att få ur mig allt jag har att säga. Mina stackars kollegor på jobbet får höra både det ena och det andra men de har tyvärr inte möjligheten att trycka på "mute" när de ledsnar på mig. Det samma gäller för min man. Att ständigt uppdatera facebook-status för att dela med mig av det jag har att säga känns som ett onödigt påtvingande av information till mina vänner. Dagbok har jag skrivit sedan jag lärde mig att sätta ord samman till meningar men problemet med det är att det är tidsödande och dessutom jobbigt när man skriver fel. Jag får alltså spendera tid åt att klippa sönder sånt som kanske vore kul att ha kvar i slutändan. Och att twittra har jag aldrig förstått vitsen av. Det här känns helt enkelt som ett vettigt alternativ. Även om man aldrig är helt anonym på nätet så kan jag skriva det som faller mig in här utan att alla vet vem jag är. Vi börjar så.
Lev väl!
Lev väl!
