Ibland är jag faktiskt seriös

Det är lätt att bli sentimental över gamla prylar. Jag vet inte hur många saker jag packat ner i flyttkartoner med motiveringen "men det kan ju vara roligt att ha kvar när jag blir äldre/när barnet blir äldre/när maken blir äldre" och så vidare. Vad gör jag då med dessa saker? Inte ett skit! De ligger kvar i kartongerna år efter år och får nya kompisar bestående av nytt skräp. Så snart jag närmar mig vårt numera väldigt välfyllda förråd får jag lätt ångest. Jag behöver förresten inte ens gå till förrådet. Det räcker nämligen med att öppna ögonen och titta in i vilket rum som helst här hemma. Alla dessa saker stjäl en massa energi som jag för närvarande knappt har till att börja med.

Efter en mycket intressant diskussion med en kollega härom dagen kom jag fram till att det är dags att rensa! Jag tänkte att om två vuxna människor med två små barn kan bo i en tvåa och ha ordning där så kan väl jag och min lilla familj klara av att bo större än så och fortfarande ha ordning. Eller?! Här ska rensas! Varenda rum ska gås igenom och ALLT som inte används eller som vi är osäkra på var vi ska ha ska säljas, ges bort eller slängas. Jag vill bara ha saker omkring mig som jag verkligen tycker om.

Nu kör vi!

Min första graviditet var inte planerad. Jag blev så oplanerat gravid man kan bli när man inte använder något egentligt preventivmedel. Jag trodde helt enkelt att jag inte kunde bli gravid, men det är en helt annan historia. Gravid blev jag i alla fall. Jag var väldigt nöjd med mitt liv som det såg ut då, innan jag fick vetskap om att det växte ett litet pyre inom mig. Hade all tid i världen för att ägna mig åt att dejta sambon, träffa vänner, spontanresa, ta långa sovmornar, jobba eller ägna mig åt diverse fritidsintressen. Det var inte det att jag inte blev glad över det plötsliga extra strecket på teststickan, men den glädje jag kände skuggades av lätt panik. Kanske är det så att omställningen mellan ett liv utan och med barn blir större om man inte riktigt hade tänkt sig att man skulle ha barn på några år, vad vet jag. Men jag kan säga att det blev en rejält stor omställning. Ibland undrar jag om jag än verkligen hängt med i svängarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva tiden med vårt lilla barn. Det var ständig amning med ömmande bröst, restriktioner i dieten (min alltså) som gjorde att jag fullkomligt rasade i vikt och tappade all ork, vaknätter utan ände, ett bärande och skumpande utan dess like, ett gnäll som aldrig tycktes sluta (om jag nu inte skumpade dagarna i ända), återkommande förkylningar, matvägran, gråt av utmattning från både mig och barnet och så vidare. Jag har aldrig haft nån romantiserad bild av spädbarnstiden men jag hade inte riktigt räknat med att jag skulle längta så otroligt mycket efter att barnet skulle bli större. Efter drygt fyra månader satt jag gråtandes hos min underbara sjuksköterska på BVC och frågade när det skulle börja bli bättre. När det skulle komma en dag då det faktiskt kändes okej att vara mamma till detta underbara barn. För det där med att det blir bättre efter de första tre månaderna är rent skitsnack! Där och då hade jag kunnat lämna bort barnet till nästa person som yttrade "men du är ju så söt att man bara vill ta med dig hem!". VARSÅGOD! Och detta trots att jag hade min älskade make tätt vid min sida som tack och lov är en fullt normal man som anser det självklart att vi delar ansvar över hem och barn. Och visst blev det bättre. Efter ett år började det kännas riktigt okej. Ett helt långt år.

Jag blir fortfarande lätt provocerad av vänner, bekanta och arbetskamrater som lovordar tiden med sitt nyfödda barn. Som talade om hur mysigt det och vilken lyx det var att få vara hemma med sitt barn. Jag är oerhört tacksam att man idag har möjligheten att vara hemma med sitt barn samtidigt som man får behålla sitt jobb. Att man dessutom får ersättning för det är helt förträffligt. Det är inte det som är problemet. Problemet är att det inte anses riktigt rumsrent att som kvinna säga att man inte njuter av tiden som föräldraledig. Det är nånting fult som inte ska yttras. Jag försökte aldrig dölja för någon hur jag kände under den här tiden. Men det kändes aldrig riktigt okej att öppet berätta hur fruktansvärt jobbigt det var. Jag har fått acceptera att det faktist existerar människor som fullkomligt njuter av att vara hemma med ett litet barn. Men jag tänker inte acceptera att så många mår dåligt utan att våga berätta om det för någon.