Det där med krånglande elektronik...
...i kombination med PMS är verkligen skitkul! Har en nyinförskaffad diktafon med en intervju inspelad som jag måste komma åt för att få nåt gjort idag men diktafonhelvetet går inte att starta. Har testat byta batteri, trycka på alla knappar, koppla den till datorn, slå på den för att sedan klappa lite på den men inget funkar. Nu är jag ARG!
Att inte fatta beslut vid PMS
På det stora hela anser jag mig vara en rätt lycklig människa. Jag har en dotter som är världens härligaste, ett jobb som jag trivs med, en make som helt klart är värd att kämpa för, en bra relation till föräldrar och syskon, vänner som bryr sig om mig. Jag har inga ekonomiska bekymmer om man nu bortser att jag inte har råd att köpa den lägenhet jag vill ha- det vill säga en takvåning (gärna etage) på Söder/Kungsholmen/Vasastan/Östermalm med stor terass samt kungsbalkong, stora öppna ytor, minst två badrum samt 4-5 sovrum, ett stort fint kök och ett gigantiskt vardagsrum. Ja, och såklart även ett sommarställe i skärgården. En liten nätt sak på runt 200 kvm samt ett tillhörande båthus vid den privata strandremsan. Det är väl inte så mycket begärt?!
Ändå återkommer varje månad en känsla av att bara vilja lämna allt. Att packa en liten väska med det allra nödvändigaste och bara lämna allt ansvar bakom. Allt och alla stör mig så in i helsicke! Damm på golvet, leksaker överallt, ovattnade blommor, skitiga fönster, oreda i bokhyllan, oreda i garderoben (inte minst min egen), saker som står framme på diskbänken, kaffefläckar i soffan, märken från en bläckpenna på köksbordet, tjat från dottern... ja, sånt som i vanliga fall inte stör mig så fasligt mycket. Eller åtminstone saker som jag inser att jag själv kan ta tag i utan alltför stor ansträngning. Sakta men säkert kommer irritationen smygande och jag känner mig plötsligt så ARG och ledsen. Då börjar jag drömma om att lämna allt. När jag väl har lämnat allt skulle jag vilja ligga på ett plant underlag och stirra framför mig för tid och evighet. Jag inser att jag förmodligen skulle vara minst lika arg och ledsen av det alternativet och att jag inte skulle vara lyckligare. Jag inser också att det som egentligen ligger och gror är PMS och att jag inte ska tro att dessa känslor är värda att handla efter. Men dessa känslor är inte mindre jobbiga för det.
Nu sitter jag och funderar på om jag gått och blivit deprimerad och behöver börja käka antideppmediciner resten av livet, gå i terapi några gånger i veckan och kanske byta jobb för att bryta ett mönster. Kanske skilja mig också och flytta till en liten etta i närförort (för det är väl vad jag skulle ha råd med) när jag ändå är igång. Det skulle vara rent och snyggt i min etta. Alltid en vas med snittblommor inom synhåll. Inga leksaker skulle drälla runt och absolut inga onödiga prylar! Jag försöker ta detta med ro och tänka att om det känns likadant om en vecka när menshelvetet är över för den här gången kanske det är dags för terapi. Jag vet dock av erfarenhet att jag nästa vecka kommer att vara en gladare människa som inte går runt och är så jävla sur och lättstött hela tiden.
Ändå återkommer varje månad en känsla av att bara vilja lämna allt. Att packa en liten väska med det allra nödvändigaste och bara lämna allt ansvar bakom. Allt och alla stör mig så in i helsicke! Damm på golvet, leksaker överallt, ovattnade blommor, skitiga fönster, oreda i bokhyllan, oreda i garderoben (inte minst min egen), saker som står framme på diskbänken, kaffefläckar i soffan, märken från en bläckpenna på köksbordet, tjat från dottern... ja, sånt som i vanliga fall inte stör mig så fasligt mycket. Eller åtminstone saker som jag inser att jag själv kan ta tag i utan alltför stor ansträngning. Sakta men säkert kommer irritationen smygande och jag känner mig plötsligt så ARG och ledsen. Då börjar jag drömma om att lämna allt. När jag väl har lämnat allt skulle jag vilja ligga på ett plant underlag och stirra framför mig för tid och evighet. Jag inser att jag förmodligen skulle vara minst lika arg och ledsen av det alternativet och att jag inte skulle vara lyckligare. Jag inser också att det som egentligen ligger och gror är PMS och att jag inte ska tro att dessa känslor är värda att handla efter. Men dessa känslor är inte mindre jobbiga för det.
Nu sitter jag och funderar på om jag gått och blivit deprimerad och behöver börja käka antideppmediciner resten av livet, gå i terapi några gånger i veckan och kanske byta jobb för att bryta ett mönster. Kanske skilja mig också och flytta till en liten etta i närförort (för det är väl vad jag skulle ha råd med) när jag ändå är igång. Det skulle vara rent och snyggt i min etta. Alltid en vas med snittblommor inom synhåll. Inga leksaker skulle drälla runt och absolut inga onödiga prylar! Jag försöker ta detta med ro och tänka att om det känns likadant om en vecka när menshelvetet är över för den här gången kanske det är dags för terapi. Jag vet dock av erfarenhet att jag nästa vecka kommer att vara en gladare människa som inte går runt och är så jävla sur och lättstött hela tiden.
