Ibland är jag faktiskt seriös

Jag fick ett jättefint mejl från en kollega härom dagen. Exakt vad hon skrev ska jag inte gå in på här men en sak som fastnade särskilt var när jag läser att hon har tänkt på hur fantastisk jag är som orkar leda ett projekt, skriva uppsats, arbeta heltid och samtidigt ta hand om barn hemma. Jag har liksom inte tänkt på det så. Men när jag ser tillbaka så inser jag ju att jag haft alldeles för mycket för mig. Jag borde kanske inte ens ha arbetat heltid. Det är lätt att vara efterklok, men vad hjälper det?!

Det är bara att inse - jag har fallit för myten om superkvinnan. Det är så lätt att haka upp sig på dessa kvinnor som till synes orkar med allt. Som arbetar 45-50 timmar i veckan, tränar och håller sig sunda och snygga, lagar mat, städar, träffar väninnor och lagar trerättersmiddagar vardag som helg, reser, tar hand om barnen - gärna en 3-4 stycken, är fantastiskt kära i sin partner och knullar i tid och otid (ja för det förstår man ju att de gör). Jag ser på dessa kvinnor och tänker - det jag håller på med är väl ingenting i jämförelse, så varför skulle inte jag orka med det?

Det spelar ingen roll om de uppgifter man har i livet - yrkeslivet eller privat - är roliga och utvecklande. Till slut kommer man till en gräns när man har tagit på sig på tok för mycket och kroppen så sakteligen (eller med dunder och brak) börjar säga ifrån. Då är det dags att lyssna och sätta stopp. Börja sortera bland alla dessa uppgifter och se vilka man måste ha kvar. Jag önskar att jag hade gjort det för länge sen. Långt innan i våras egentligen. Man behöver inte vara nån jävla superkvinna som klarar allt. Det gäller bara att inse det själv och sluta titta på dessa människor som så fantastiska. För man vet aldrig vad som döljer sig bakom fasaden av denna superkvinna.

Jag tycks ha startat en alternativ karriär hemifrån soffan. När jag var hemma med min förstfödda ägnade jag (alltför) mycket tid åt att surfa runt bland olika internetforum och läsa om andras bekymmer. Framför allt fastnade jag på familjeliv.se och dess forum. Det är en gratissajt som vem som helst kan registrera sig på och man kan vara totalt anonym. Man bör ha i bakhuvudet att många av de registrerade medlemmarna är förhållandevis unga och har således en något annorlunda världsbild än en själv. Men som jag skrattat och förfasats över många trådar. Folk förefaller inte kloka! Jag ska dock inte sticka under stolen med att jag fått många värdefulla tips från andra kloka mammor under tiden som spädbarnsförälder på just familjeliv.

Allt eftersom tiden gått har jag ägnat mindre tid åt detta forum men nu har jag blivit fullkomligt besatt igen. Jag har en och annan stunds dötid under dagen och inser att jag nu ägnar en stor del av denna tid åt att svara i trådar startade av förtvivlade småbarnsmammor som undrar hur de ska överleva dagen. Jag satt just och läste igenom några av mina svar och inser att jag framstår som värsta hobbypsykologen. Och som jag förespråkar samtalsstöd! Helt otroligt! Jag borde få betalt för det här så mycket tid som jag ägnar åt det.

Nej, nu är det dags att stänga datorn till förmån för lunch och sedan ytterligare en omgång av kroppslig avslappning ackompanjerad av Mikal Widerdal.

Jajamen, idag har jag vart på utflykt! Eftersom jag för tillfället har problem med att vistas bland mycket folk (läs tunnelbana och buss) så tar jag numera taxi eller får skjuts med vår bil så snart jag ska nånstans. Idag tog jag taxi till Söder. Åh så spännande det var! Säkert hela 10-15 minuter tog det med bilköer. Jag satt tryggt i baksätet och spanade på folk. Väl framme vid mitt mål blev jag dock besviken. Jag hade helt och hållet i min virriga hjärna missuppfattat tiden jag skulle vara där och kom 2 timmar för sent. Så även om jag fick träffa den jag skulle blev jag ledsen. Vi hann ju bara börja röra upp lite känslor och sen skulle jag gå igen. Men, jag åkte snällt taxi hem igen och fick åter se folkvimlet genom bilrutan. Och jag fick en liiiiten känsla av att jag skulle vilja gå in i en affär nån gång igen. Bra tecken va? Det finns hopp om liv!

Bild från försommaren då de första luftballongerna lyfte.

Jag och min man har uppenbart olika syn på vad som är rent och vad som är skitigt. Eftersom vi bodde tillsammans redan innan vi blev ett par kan jag inte skylla på att jag inte visste var hans gräns gick. Jag insåg rätt snabbt att vi helt enkelt ser på det hela genom olika glasögon. Enligt min mening är jag inte pedantisk på något sätt. Hans mening om det hela tycker jag att vi lämnar utanför för stunden. När vi blev sambos på riktigt kände jag att det var läge att styra upp det här med städning, för jag tänkte på intet vis vara någons hushållerska. Vi började med att ha en städdag och hade lite lätta regler runt det som han kunde ställa upp på. Typ "hinner du inte den dagen så gör din del dagen efter". Allt väl so far. Men ganska snart började han bli på sånt sjuhelsickes dåligt humör när dessa städdagar närmade sig (och det gjorde de ju en gång i veckan). Vid ett tillfälle när vi städade hemma fick jag nog och fräste "Men varför är du så jäkla sur?". Hans svar? "Jag tycker faktiskt inte att det är roligt att städa!". 

Visst serru, det är ju faktiskt så att vi kvinnor föds med en städgen som gör att vi ser när det börjar bli dammigt, stökigt eller grisigt i hemmet. Och sen älskar vi att städa. Så är det! 

Numera har vi inga städdagar. Jag antar att vi har närmat oss varandras syn på rent och skitigt. Dessutom har vi lejt städhjälp som kommer var annan vecka och städar rubbet och det är helt klart välgörande för parrelationen.

En helt vanlig dag, dock ett gammalt foto. Säkert från förra våren eller så.

Nu är det en månad sedan allt rasade. En lång månad. Jag mår inte lika akut dåligt, men jag mår inte heller bättre. Visst har man behandlat borrelian men det är också allt. Jag får fortfarande ingen hjälp med det psykiska och det tär. Det känns som att jag sitter och tynar bort här hemma. Och jag kan inte göra annat än att vänta på att få en tid. Tills dess blir jag inte bättre men förhoppnignsvis inte sämre i alla fall.

När jag var föräldraledig med dottern hade jag några punkter på min "att göra"-lista som jag ville hinna med varje dag. Jag hade som sagt ingen vidare enkel spädbarnsperiod och efter ett tag insåg jag att det fanns vissa saker som jag var tvungen att klämma in i vardagen för att jag skulle hålla huvudet upp och fötterna ner.

Det som jag prioriterade högst var att få i mig mat. I alla fall tillräckligt för att inte säcka ihop och ligga som en blöt fläck på hallgolvet när maken kom hem från arbetet.

Nummer två på listan blev att ta en dusch. Denna dusch innebar att jag slet av mig kläderna snabbt som attan och slängde mig in i duschen och gjorde mig ren på 1 minut. I bästa fall höll sig dottern relativt lugn i babysittern men i lika många fall fick jag samtidigt som jag duschade sticka fram huvudet från duschdrapperiet och sjunga, grimasera och gärna dansa för att hålla henne någorlunda fri från gallskrik. För att duscha med ett gallskrikande barn i lägenheten är ingen fridfull upplevelse kan jag meddela.

Den tredje, och sitsa, punkten på listan var att komma ut. Om så bara utanför ytterdörren. Att få känna lite frisk luft (så frisk den kan bli mitt i Stockholm) och vinden i ansiktet.

Jag har kommit på mig själv med att ha samma prioriteringsordning även i dessa dagar när jag bara är hemma, fast den här gången har jag ingen bebis som sällskap. Jag tittar på klockan och inser att jag behöver äta trots att hungern lyser med sin frånvaro. Jag inser hur trött jag är och släpar mig till duschen för att piggna till (och lukta gott!). Och jag går ut med soporna för lite frisk luft. Är jag alltför trött öppnar jag dörren till franska balkongen och tittar till blommorna en stund. Usch så tråkigt!

Härom veckan damp det ner en medlemstidning från Vårdförbundet i brevlådan - Vårdfokus. Jag brukar vara måttligt road av dessa tidningar och lägger dem i badrummet som toalektyr. Denna gång var jag uttråkad redan när posten kom, mycket tack vare att jag inte orkar så mycket mer än att ligga på soffan om dagarna. Så jag öppnade med glädje den tunna blaskan. Några sidor in ser jag en rubrik som fångar mitt intresse - Deltid enda sättet att orka jobba. I artikeln intervjuas bland annat två sjuksköterskor som arbetar på en barnavdelning på NUS i Umeå och de beskriver hur de gått från att ha varit orkeslösa, trötta på sitt jobb, sura till att återfå lusten att gå till jobbet och orken. Detta genom att gå från att arbeta 100% till att arbeta 85%.

Jag vill påpeka att jag inte anser att det är fel att jobba deltid om det är något man själv väljer. Men det är fel när man inte orkar jobba heltid! Jag, och väldigt många sjuksköterskor med mig, kan skriva under på att sjuksköterskeyrket många gånger innebär att man slår knut på sig själv för att hjälpa andra. Vi arbetar i skift, ofta både dag, kväll och natt, med få timmar mellan arbetspassen för återhämtning. Att arbeta till kl 22 på kvällen och därefter ta sig hemåt, varva ner och sen sova för att stiga upp när klockan ringer kl 05:30 och åter bege sig till arbetet fungerar ju sådär ärligt talat. Jag själv fixade den biten innan jag fick barn. So what om jag bara fick sova 4 timmar en natt? Jag kunde ju ta lång sovmorgon en eller två dagar senare. Min älskade dotter bryr sig inte ett dugg om jag arbetat sent kvällen innan, hon vaknar lik förbannat kl 06 hur mycket jag än försöker resonera med henne. Och min man kan inte ta ALLA tidiga mornar (förutom just nu då jag är helt oduglig).

Nu hamnade jag på villovägar... fokusera! Vi arbetar helger och storhelger. En tid då de flesta andra umgås med nära och kära. Hinner umgås. Vi rycker in på semestrar och arbetar dubbelpass när det saknas personal fastän vi är i behov av återhämtning. Vi är trötta men vi står där och ger smärtlindring när det behövs, rondar med läkare när de väl finns på plats, talar med oroliga anhöriga, dokumenterar, skriver in, skriver ut, talar med kurator och sjukgymnast, talar med nutritionssjuksköterska och dietist, ringer och jagar konsultläkaren, jagar provsvar, lägger om en CVK, lägger om sår, undrar varför Beda inte fått nån mat... Mat, ja - det skulle vara trevligt! Klockan är 13:30, kanske dags för lunch för en stressad sjuksköterska? Då springer jag iväg till personalrummet och slänger in matlådan i micron. Men hej, Dr Å, så trevligt att du dyker upp just när micron plingat! Du vill ronda säger du? Ja visst, jag kan äta senare. Inga problem! Fint, nya prover säger du? Ja visst, det fixar jag! Kan det vänta lite? Inte? Nej men jag tar de på en gång, vet inte var undersköterskan är nånstans... And so on...

När ska det bli bättre? Eller måste man söka sig en alternativ karriär?!

Bild lånad från svenskscrapbooking.se av alla ställen.

Ett läkarbesök senare och jag är både klokare och lite lugnare. Läkaren var visst lite stressad när hon skrev mitt sjukintyg, för visst var det borrelia jag hade och inte neuroborrelios. Skönt! Behandlingen ser ju annorlunda ut vid det sistnämnda så jag har vart väldigt fundersam på varför de agerat som de gjort. Vi hade dessutom ett långt samtal och nu kändes det som att hon faktiskt lyssnade på vad jag sa. Jätteskönt det med!

Behandlingen för borrelian verkar vara som den ska och hon ska konsultera en infektionsläkare för att höra om vi behöver göra nåt ytterligare, men nu känner jag mig lugn på den fronten. Det låter kanske märkligt men jag är lättad över att få höra att det nog rör sig om utmattningssyndrom snarare än restsymtom av borreila. Nu kan jag rikta in mig på att få rätt behandling för det. Och behandling finns. Det kommer bara ta en rackarns massa tid...

Blir galen av att vara inomhus. Av att inte kunna ta en promenad för att orken tryter. Less på att inte känna vinden i ansiktet annat än genom ett öppet fönster. Gånger som dessa önskar jag att jag hade enklare att ta mig till landet. Men 5 timmars bilresa enkel väg känns inte särskilt passande i nuläget. Och med tanke på att jag är ute efter lugn och ro betyder det att jag skulle behöva lämna make och dotter hemma och det skulle inte uppskattas av någon av dem. Och inte av mig heller särskilt många dagar! Men som jag saknar det här...

När bomben i Oslo smällt härom veckan satt jag som klistrad vid TV'n och olika websidor för att få grepp om vad det var som hänt. Ett par timmar senare när det kom rapporter om skottlossning på Utöya var det svårt att förstå att det hörde samman. Jag gick in på facebook för att kolla läget med vänner och bekanta som bor eller vistas i Oslo och de verkade alla ok till enbörjan. På lördagsmorgonen när jag klev upp och åter fastnade vid datorn blev jag som så många andra chockad över det jag läste. Jag fick dessutom veta att en kollega från tiden då jag arbetade på restaurang i Oslo gått bort, allt för att han råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Det gjorde mig väldigt ledsen. När det sedan började dyka upp mobilfilm efter mobilfilm, främst från regeringskvarteret i Oslo blev jag mycket illa berörd. Vem fan är det som går runt och filmar när människor ligger och dör runt omkring? Flera minuterlånga sekvenser. På filmerna ser man många många som står och filmar. Jag fattar det inte. Lägg undan mobilen för helvete och hjälp till!