Ibland är jag faktiskt seriös

Barnet är friskt, maken är frisk, jag är dyngförkyld, solen skiner, det borras i väggarna och jag ska ut och åka tunnelbana. Tjihoo! Men jag kan inte gärna komma till terapeuten imorgon utan att ha åstadkommit något den senaste veckan. Då kan jag lika gärna ligga nerbäddad i soffan. Och det vill jag inte. Nu tar jag nya tag på vägen mot ett bättre mående!

Jag har funderat mycket över om jag hade kunnat undvika att hamna mitt i detta utmattningssyndrom. Vad jag hade kunnat göra annorlunda. Men hur jag än funderar över det så återkommer jag till att jag nog inte hade kunnat göra så mycket. Jag tror i ärlighetens namn inte att det går att hindra en annan människa från att göra misstag. Man behöver göra sina egna misstag och förhoppningsvis lära sig från dessa. Det hjälper föga att några lite försiktigt påpekar att man kanske har lite för mycket på sitt bord. För det är desto fler som står och hejar på. Som applåderar framstegen och följer en med glada hejarop hela vägen in i väggen.

Sen tystnar applåderna. Och kvar står jag med en sjuhelsickes massa inre konflilkter. Konflikter mellan karriärkvinnan och barnet. Konflikter mellan den jag vill vara och den jag är. Och jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.

Jag tror att det här kommer att leda till något gott. Att jag kommer att komma ur det här som en starkare, klokare människa. Men vägen dit tycks lång.

Jag skulle tro att det inte finns en människa på denna jord som inte går igenom en eller flera livskriser genom åren. Det behöver inte nödvändigtvis innefatta ond bråd död, även om just den punkten är oundviklig för oss samtliga, utan kan röra vad som helst. Sen tycks en del människor väldigt förskonade medan andra drabbas hårt. Något av det svåraste man gör när man hamnar i en kris är att acceptera det som händer.

Jag brottas med detta dagligen. När det här började hade jag fullt upp med att överhuvud taget ta mig igenom dagen. Och det var ingen enkel uppgift. Men där låg mitt fokus - sova, äta, vila, ANDAS!! Det fanns inget utrymme att fundera över vad jag skulle kunna göra istället. Med tiden har det blivit enklare att ta sig igenom dagen, helt klart. Jag vaknar, duschar, äter, promenerar, vilar, hämtar på förskolan, lagar lite mat och gör emellanåt en utflykt med följeslagare. Och jag brottas med ångesten genom allt detta. Och visst blir det lättare. Men jag hade en föreställning om att jag skulle må så mycket bättre nu än vad jag gör. Och jag har otroligt svårt att acceptera att jag befinner mig just här, där jag är.

Faktum är att jag inte kan påverka att jag hamnat i den här situationen. Det hjälper mig inte att jag nu kan se de varningssignaler som jag då inte riktigt såg. Nu befinner jag mig mitt i en situation som är som den är. Det enda jag kan göra är att försöka acceptera det som händer och gå vidare. Jag kan inte påverka det som redan hänt, jag kan bara påverka hur jag agerar från och med nu. Men jäklar så svårt det är!

Det finns olika sätt att ta till sig av kritik. Det finns förvisso konstruktiv kritik och riktig jävla skit-kritik också. Men hur man väljer att bemöta den kritik man får är väldigt olika. Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde säga "jaha, säger du det... vad intressant!" när någon kritiserar mitt beteende och varför jag reagerar som jag gör. Nu är jag inte riktigt så.

Min terapeut är bra på att utmana mitt tänkande. Flera gånger har hon kommit med frågor i stil med "Kan det vara så att du helt enkelt har en föreställning om att du ska vara så här när du egentligen är så här?". Och min spontana tanke är "Men det var det mest KORKADE jag hört på länge! Det där är så jäkla långt från sanningen!". Mitt svar blir oftast ett tveksamt "Mmm... jag vet inte...". Men i tankarna är jag så in i helvete upprörd. Det gäller förmodligen all kritik jag får. Jag slår ifrån mig och tänker att den person som ifrågasätter mitt agerande är helt ute och cyklar (och helt dum i huvudet). Sen går en tid och jag tänker tillbaka på det personen sagt med stor irritation. Vissa gånger har jag rätt i mina tankar och den person som kommit med påståendet var kanske ute och cyklade. Men allt som oftast inser jag efter ett tag att det låg en hel del sanning i det hela. Min terapeut är bra på att träffa rätt, för det mesta. Men den insikten dröjer en fyra, fem dagar. Sen slår den mig med full kraft. Som en enda stor aha-upplevelse - "Ja, hon hade ju faktiskt helt rätt! Se på fan!".

Men jag antar att det är så jag fungerar. Och jag kommer ju till insikt till slut. Just nu är jag inne i irritationsfasen. Och har en hel del ångest. Men det har jag ofta ett par dagar efter ett besök. Det blir så mycket att tänka på. Så många nya insikter att konfronteras med. Och så många sätt jag måste utmana mig på. Så jag ränknar med att jag framåt helgen kommer vara mindre irriterad och ha mindre ångest. Om inte tanken på att börja gå tillbaka till jobbet blir för mycket för lilla jag.

Jag försöker hitta sätt att lära mig att våga stanna kvar i min ångest när den kommer. Ibland går det bra och andra gånger går det mindre bra. Men det går hela tiden bättre. Jag hittar nya sätt att klara detta. Under en period har jag tränat på att tänka på annat än själva ångesten - hur mina vantar känns mot handen, hur de ser ut, vad de är gjorda av för material eller hur löven ser ut mellan mina fingrar. Ja nåt sånt. Härom dagen gick jag fredligt ner mot Vinterviken och tittade på de numera ganska få färgglada löven omkring mig när min blick fastnade vid en särdeles sällsynt buske. På håll såg det ut som att någon slängt en massa skräp i den. När jag kom närmare såg jag att det förvisso inte var något som naturen själv klarar att bryta ner den närmsta tiden men likväl fick det mig att dra på munnen. Vad sägs?

...faller bitarna på plats. Idag har jag vart på ännu ett läkarbesök. Min kloka läkare! Jag själv känner mig stressad över att jag inte kommit längre och hon går då tillbaka i min journal och läser högt för mig vad jag sagt för två månader sen. Och bättre ska det bli! Jag har äntligen fått en tid hos en KBT-utbildad terapeut. Inte via jobbet och inte privat. Allting går! Jag håller mina tummar och tår för att vi ska funka bra ihop och att jag snart kan börja göra framsteg och få ångesten till att bli en hanterlig ärta. Förhoppningsvis mår jag så pass bra om en månad att jag kan börja återgå till arbetet om än i liten skala. Och under tiden ska jag ägna mig åt saker jag mår bra av. Umgås med vänner, ta promenader, äta mat (inte för att jag har nån aptit), sova och mysa med familjen. Och utsätta mig själv för situationer där jag inte är riktigt bekväm. Bara för att se att det går ändå. En återgång till jobbet känns både lockande och skrämmande. Jag är så rädd att jag inte ska lyssna på kroppens signaler och börja må sämre igen. Men nu går jag händelserna i förväg. I vanlig ordning. Det här är en bra dag och nu ska jag äta microsprängd kyckling.

Jag går runt med en klump i magen i väntan på besked från försäkringskassan. Idag ringde jag dem för att höra hur det går bara för att få veta att min läkare inte fått tag på min handläggare. Så nu hoppas jag att min läkare helt enkelt ringt när handläggaren suttit i möte och inte är sjuk eller nåt. Det gick inte att komma fram till företagsläkaren idag tyvärr så jag vet varken in eller ut. Ska försöka igen imorgon. Jag kan inte tänka på nånting annat. Det här tar all min kraft och ork. Fan vad det här är drygt!