Sakta men säkert...
...faller bitarna på plats. Idag har jag vart på ännu ett läkarbesök. Min kloka läkare! Jag själv känner mig stressad över att jag inte kommit längre och hon går då tillbaka i min journal och läser högt för mig vad jag sagt för två månader sen. Och bättre ska det bli! Jag har äntligen fått en tid hos en KBT-utbildad terapeut. Inte via jobbet och inte privat. Allting går! Jag håller mina tummar och tår för att vi ska funka bra ihop och att jag snart kan börja göra framsteg och få ångesten till att bli en hanterlig ärta. Förhoppningsvis mår jag så pass bra om en månad att jag kan börja återgå till arbetet om än i liten skala. Och under tiden ska jag ägna mig åt saker jag mår bra av. Umgås med vänner, ta promenader, äta mat (inte för att jag har nån aptit), sova och mysa med familjen. Och utsätta mig själv för situationer där jag inte är riktigt bekväm. Bara för att se att det går ändå. En återgång till jobbet känns både lockande och skrämmande. Jag är så rädd att jag inte ska lyssna på kroppens signaler och börja må sämre igen. Men nu går jag händelserna i förväg. I vanlig ordning. Det här är en bra dag och nu ska jag äta microsprängd kyckling.
