Nu slutar jag tvätta håret!
Redan för flera år sedan hörde jag första gången någon prata om att denne slutat tvätta håret med schampo. Jag tyckte att det lät rätt sunkigt. Hur ska det bli rent?! Så i somras ramlade jag in på en sida om just detta och ju mer jag läste desto mer spännande verkade det. Att få ett friskare hår och hårbotten utan en massa dyra produkter låter onekligen lockande. Jag började läsa på nopoo.se för att sedan hoppa in på lockig.se och idag bestämde jag mig!
Nu har jag tvättat håret med ett sistaschampo och är på god väg mot ett schampofritt liv. Från och med nu kommer jag tvätta håret enligt balsammetoden. Ingen mer skit som ställer till det. Jag hoppas på det i alla fall. Jag borde kanske vänta med att sätta igång tills jag vart till frisören och klippt mig men det känns som att det kan dröja innan jag tar mig dit, så idag får det bli. För att kunna se om det blir någon skillnad ska jag försöka ta lite foton. För kameran ljuger inte! Ja eller nåt sånt. Olidligt spännande är det i alla fall!
Så här ser jag ut före starten.
Väldigt utborstat hår. Och torrt! Och inte fullt så glansigt som det ser ut på bilden.
Igenbommat hobbyrum och febrigt barn
Rackarns så skönt det varit med helg! Och vilken bra helg det blev sen. Maken var förvisso på galej både fredag och vilket ledde till en viss trötthet hos honom på dagarna. Men det blev så bra ändå. Vi har powerhängt hela lilla familjen, fixelidonat lite här hemma och utflyktat till byggvaruhus. Dottern sprang runt bland hyllorna och skrämde skiten ur andra som gick i sin egna lilla renoveringsbubbla. En trevlig middag med en väninna hann jag med också. Skönt att sitta och prata massa strunt med någon man inte träffat på länge.
Så nu har vi alltså shoppat allt som behövs till mitt byrå-projekt. När vi kom hem och jag skulle bära ner allt till hobbyrummet fick jag veta att det kommer vara stängt de närmsta sex månaderna eftersom det kommer fungera som omklädningsrum/lunchrum för byggarbetarna. Otroligt lägligt. Eller inte. Så nu ska jag på nåt vis försöka renovera fanskapet här i lägenheten. Allt utom slipningen borde funka fint.
Nåväl, idag blir en lugn hemmadag. Jag hann med att vakna, äta frukost framför Efter tio och ta en härlig promenad i solskenet innan de ringde från förskolan och berättade att dottern har 39 graders feber. Så jag fick promenera klart och handla en stor mängd febersnacks innan jag hämtade henne. Nu har jag en förvånansvärt pigg tjej här hemma som underhållit mig med att sjunga "where is thumbkin" och dansat runt i en klänning som hon krävde att få ta på sig när hon kommer hem från förskolan.
Jag ber om ursäkt för mitt tjat om hösten men det är så underbart vackert ute! Inte många båtar kvar i vattnet nu. Och förvånansvärt lite folk ute. Men så är det ju också måndag.
Projektplan
Vi använder byrån till dotterns kläder. Så här ser den ut idag.
Som synes har jag stylat den rejält inför fotografering.
Någon nyckel har vi inte till lådorna så nycketlhålen kommer helt enkelt spacklas igen. Handtagen ska jag skruva loss om möjligt. Den som målade den tidigare har med stor omsorg målat över skruvarna med ett tjockt lager färg. Men det är värt ett ärligt försök. Den måste passa in i rummet. Det ger mig ganska fria tyglar eftersom rummet är förhållandevis rent. Väggen bakom byrån är randig, övriga väggar är vitmålade.
Ränderna är inte fullt lika skeva som det verkar på den här bilden. Jag behöver uppenbarligen köpa en bättre kamera. För jag kan inte tänka mig att det är skit bakom spakarna.
Så inga nyckelhål, nya handtag och den ska passa in i rummet. Sen då? Jag tänker mig en vit byrå med tapetserade lådor. Men det där med att tapetsera lådor känns lite krångligt så det kanske blir till att måla nånting på lådorna. Fjärilar, bilar, spindlar, blommor, hus eller varför inte träd? Ska klura lite på den. Jag måste nog googla lite...
Ständiga köer
Jag är väldigt road av trafikrapporterna som TV4 har på morgonen. Jag sitter liksom och myser över det faktum att jag inte behöver pendla med bil till jobbet. Fy tusan för att sitta fast i bilköer! Hellre lämnar jag Stockholm. När de pratar om kollektivtrafiken är det alltid nånting som krånglar. Förseningar lite här och där på grund av signalfel eller hala spår (det mest populära just nu). Stopp på pendeln. Bussar som halkar runt på glashala gator (snart är vi där!) eller som fastnat i bilköer. Men imorse säger kvinnan med ett glatt leende att "kollektivtrafiken har inga problem den här morgonen!!". Hon lät uppriktigt förvånad.
Stanna upp
Jag startar två maskiner i tvättstugan och sen har jag 40 minuter på mig innan maskinerna är färdiga. På de 40 minuterna kan jag ta en promenad. Jag kommer tillbaka till tvättstugan, hänger in tvätten i torkskåpet, lägger i två nya maskiner och går upp till lägenheten för en snabb dusch och lunch. Det är precis vad jag hinner innan jag ska ner i tvättstugan igen för att hänga upp den blöta tvätten och stoppa i ny smutstvätt i maskinerna. Nu har jag ytterligare 40 minuter på mig att plocka undan i köket efter lunchen, starta en diskmaskin och sedan städa undan alla leksaker som ligger spridda i lägenheten. Åter till tvättstugan för att hänga upp de sista kläderna och städa tvättstugan innan nästa tvättpass. Sen upp i lägenheten för att pyssla om blommorna innan jag går ner och hämtar upp alla kläderna från tvättstugan.
Exakt vad jag gör medan tvätten är i maskinen varierar såklart, men jag har i 9 fall av 10 nån slags plan för vad det är jag ska hinna göra. Och det istället för att bara tvätta. För det räcker ju så! Jag behöver inte vara så jäkla effektiv hela tiden. Jag skulle kunna ligga på soffan och pilla mig i naveln. Titta ut genom fönstret och titta på löven som lyser så vackert i höstsolen. Kanske läsa en bra bok. Bara vara i nuet och inte prestera så jäkla mycket hela tiden. Men det är så förbaskat svårt!
Just i detta nu utanför mitt fönster.
Skräpmusik på repeat
Hallucinera mera!
Jag tog en promenad vid Vinterviken härom dagen. Det var vackert höstväder och solen speglade sig i Mälaren. Jag gick vidare i min egna värld, lyssnandes på brunchrapporten i P3. Efter en stund la jag märke till en man som kom cyklande emot mig. Han hade långt, gråvitt skägg, var mager och uppskattnignsvis nånstans i 70-års åldern. Han var klädd i rätt slitna kläder och hade en stor mössa på huvudet. Det var en sån man man lägger märke till. Jag fastnade med blicken vid honom men inte mer än så. Jag gick vidare och kom närmade vattnet. Då möter jag en man som kommer joggandes mot mig. Han har långt, gråvitt skägg, är mager och uppskattningsvis nånstans i 70-års pkdern. Han är klädd i slitna kläder, har gröna shorts trots värmens frånvaro och en stor mössa på huvudet. Han har förvisso inte samma kläder som den man jag såg en stund tidigare, men i samma stil. Jag log för mig själv när han gick förbi och tänkte att det var ett lustigt sammanträffande.
När jag några minuter senare stannar vid ett övergångsställe kommer en man på en gammal flakmoppe åkandes. Han har långt, gråvitt skägg, är mager och uppskattningsvis nånstans i 70-års åldern. Han är klädd i rätt slitna kläder och har en stor mössa på huvudet. Jag skrattar högt där jag står vid vägkanten och framstår förmodligen som halvgalen för eventuella åskådare. Sen går jag vidare och undrar om det var ett sammanträffande eller om jag helt enkelt är mer illa däran än jag trott.
En önskan om lägre ambitioner
Jag tänker ständigt framåt. Det är många gånger bra och det har gjort mig oerhört strukturerad men gör också att jag har svårt att känna mig nöjd med det jag faktiskt har. Stanna upp och njuta av nuet. Om jag inte haft barn hade mitt liv helt klart sett annorlunda ut, som sig bör. Jag hade troligtvis jobbat på rätt mycket. Jag hade haft min magisterexamen och jag hade definitivt haft mer fritid. Jag ångrar inte mitt barn. Kan inte tänka mig att leva utan henne nu när jag har henne i mitt liv. Men jag är samma person nu som innan jag blev mamma. Jag vill fortfarande lika mycket. Det är bara det att just nu passar det inte in i mitt liv att ha en sån stark vilja att uträtta saker och att prestera. Både yrkesmässigt och privat. Jag vill helt enkelt för mycket!
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är för de som har valt en annan yrkesinriktning än mig. De som har jobb som kräver än mer av dem än vad mitt jobb gör av mig. Jag har trots allt bra valmöjligheter. Jag kan nöja mig med att "bara" harva på på vårdavdelningen. Jag behöver inte göra allt det där extra. Jag behöver inte jobba med projekt och skriva uppsats. Jag behöver inte engagera mig i en massa sidojobb. Men jag vill ju...
Så, för tillfället önskar jag mig en stor dos av ambitiöslöshet!
Bebisshopping!
Efter en för mig lång promenad tog jag tag i bebisprylsshoppandet. Nej, inte till mig själv tack och lov. En bebis på det här och jag dukar under fullständigt! Jag har flera vänner som fått barn senaste de månaderna och det har inte blivit av att handla små välkomstspresenter. Förrän nu. Åh så mycket fina saker det finns! Jag hade kunnat handla för hur mycket som helst!
När det gäller presenter till små nyfödingar gillar jag att hitta ekologiska och gärna närproducerade pryttlar. Antingen fina kläder och snuttefiltar eller bitleksaker och skallror. Ja egentligen vad som helst. Idag hittade jag finfina snuttefiltar tillverkade av en tjej i Midsommarkransen. Tyvärr är allt inslaget och klart och jag kommer inte ihåg hennes namn, men det var jättefina snuttisar med tvättlappar på. Sen hittade jag bitleksaker utan skadliga ämnen i en annan liten butik i min stadsdel.
En harmlös bitgiraff! Nu blir det till att skicka paket.
Morgontrött
Nog om sjukdomskännnigar. Imorse väcktes vi av en dotter som stiger in i vårt sovrum klockan 06:33. Min man hade redan vaknat och klev upp och mötte henne i dörren. Jag hör henne säga "Jag har bajsat!". Inget ovanligt i sig med tanke på att hon ofta upplever att blöjan är just "bajsig" när den är tung av kiss på morgonkvisten. Makens svar gjorde att jag drog täcket över huvudet och bestämde mig för att ligga kvar i sängen - "Var då??"
Sakta men säkert...
...faller bitarna på plats. Idag har jag vart på ännu ett läkarbesök. Min kloka läkare! Jag själv känner mig stressad över att jag inte kommit längre och hon går då tillbaka i min journal och läser högt för mig vad jag sagt för två månader sen. Och bättre ska det bli! Jag har äntligen fått en tid hos en KBT-utbildad terapeut. Inte via jobbet och inte privat. Allting går! Jag håller mina tummar och tår för att vi ska funka bra ihop och att jag snart kan börja göra framsteg och få ångesten till att bli en hanterlig ärta. Förhoppningsvis mår jag så pass bra om en månad att jag kan börja återgå till arbetet om än i liten skala. Och under tiden ska jag ägna mig åt saker jag mår bra av. Umgås med vänner, ta promenader, äta mat (inte för att jag har nån aptit), sova och mysa med familjen. Och utsätta mig själv för situationer där jag inte är riktigt bekväm. Bara för att se att det går ändå. En återgång till jobbet känns både lockande och skrämmande. Jag är så rädd att jag inte ska lyssna på kroppens signaler och börja må sämre igen. Men nu går jag händelserna i förväg. I vanlig ordning. Det här är en bra dag och nu ska jag äta microsprängd kyckling.
För vem skaffar man barn?
Så kom vår dotter och vände hela vår värld upp och ned. Och det blev ett väldigt tufft första år. Vår relation har blivit bättre på vissa sätt och sämre på andra sätt. Den tid vi kunde ägna åt varandra tidigare är något reducerad. Ganska kraftigt reducerad om jag ska vara ärlig. Och när dottern är inne i en trotsperiod samtidigt som jobbet kräver sitt känns det inte helt omotiverat med delad vårdnad. Om inte annat så för sömnens skull. Samtidigt har det visat sig att vi fungerar otroligt bra ihop som föräldrar. Vi har roligt ihop när vi är tillsammans. Vi skämtar med varandra även när det är som jobbigast. Vi försöker ge varandra fria tyglar att göra saker på egen hand. Och jag älskar min man mer än tidigare när jag ser vilken otroligt bra pappa han är!
Redan när vår dotter var strax över året började det komma kommentarer från omgivningen. "Det är så bra att få syskon tätt! Ja, jobbigt förstås men åååååh så roligt när de leker ihop sen" eller "Nu är det hög tid för syskon!". Och så vidare. Och visst skulle vi kunna "skaffa" barn med en gång. Men för vem skaffar vi då barn? För vi är inte själva särskilt roade av tanken på att ha ett spädbarn i våra liv för stunden. Visst vill vi ha ett syskon till vår underbara tjej, men inte sjutton vill vi ha det på bekostnad av vårt förhållande. För det är där jag tror att vi skulle sluta med ännu ett litet barn nu. Vi är inte dummare än att vi fattar att det kommer tära på relationen ytterligare. "Men ett barn till gör inte så stor skillnad..." Jo tjena! Det fattar väl även den dummaste att det gör. Ett plus ett blir... ETT?! Hade jag vart 5 år äldre så hade jag säkerligen resonerat annorlunda. Och jag vet att riskerna med en graviditet ökar med stigande ålder. Och jag vet att det blir allt svårare att bli gravid med åren. Men det spelar ingen roll. Om det här så betyder att vi inte kommer att få fler barn framöver så... ja, då blir det så. Vi kan inte sätta ett barn till världen för att vår omgivning tycker att det är det enda rätta.
Jag kanske ska tillägga att vi just för stunden befinner oss mitt inne i ett stort jäkla undantag, då vi tack och lov slipper dessa kommentarer. Men jag antar att det kommer tillbaka med full kraft när jag återgår till arbetet.
Förvirrade dagar
Så kommer stunder när inget tycks fungera i min hjärna. När jag öppnar micron och letar efter mjölken. När jag går in i sovrummet för att hämta något men för mitt liv inte kan komma på vad. Eller när jag slänger dotterns nerkissade blöja i toaletten. I vanliga fall skulle jag kunna göra nåt liknande i en situation då jag känner väldigt stor stress. Nu kan jag göra så efter en lugn dag hemma. Jag är disträ och har svårt att hålla tråden. Och jag upprepar saker jag sagt gång på gång i tron om att jag aldrig förr yppat orden. Men som sagt, det blir bättre. Och nu ska jag ta en promenad.
Måndagsångest!
En bidragande faktor till min frånvaro av måndagsångest är mitt skiftjobb. För mig kan en måndag lika gärna innebära att jag tar helg. Förvisso utan man och barn men likväl helg. Och det är väldigt många år sen jag hade ett 8-5 jobb måndag till fredag så det sitter väl rotat hos mig. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att säga att jag inte skulle vilja ha ett jobb med kontorstider. Men det påståendet kommer jag troligen få tillfälle att gå emot framöver.
Så kommer vi till nutid. Mina dagar ser förvisso ganska lika ut vare sig det är vardag eller helg. Skillnaden är att på helgen har jag min familj hemma. Vi passar ofta på att göra små utflykter på helgerna. Åker till ett grönområde i närheten och låter barnet löpa fritt. Åker till några vänner och tittar på dem nån timme. Går ut till lekparken. Trevliga saker som gör att jag känner mig ganska normal. Och väldigt trött. Men trevliga saker. På helgen kan jag inte ringa och jaga på läkare, försäkringskassan, remisshanterare, högskolan, chefen eller vem det nu kan vara. Jag kan helt enkelt inte göra annat på helgen än att vila och göra saker som får mig att må bra. Sånt som jag egentligen borde ängna varje dag till. Men sanningen är att veckodagarna numera till stor del består av att jag känner mig stressad över att behöva kämpa för att få den vård jag har rätt till. Det finns hela tiden samtal som behöver ringas, brev som ska skickas och en väldans massa väntan på att få besked. Varje gång telefonen ringer och jag ser ett okänt nummer på displayen är jag rädd att det är ett dåligt besked. Att jag ska få ett besked som leder till att jag måste ringa fler telefonsamtal och jaga fler personer.
Den här veckan är den första sedan jag blev sjuk som jag inte ringt ett enda samtal. Och det är inte för att inte finns samtal som måste ringas, utan för att jag känt mig helt urblåst efter beskedet från försäkringskassan. Jag kände att jag behövde en veckas lugn. Nu är helgen snart här och då kan jag inte göra mer för den här veckan. Och det är en skön känsla.
Kroppen, var tog du vägen?
Smider planer
Framgooglad bild. Jag hoppas att den föreställer Florens. Men vad vet jag...
Förmiddagspromenad
Väl värt lite tryck över bröstet!
Härliga höst!
Hur ser jag ut?!
Med en utvilad känsla i kroppen sätter jag mig vid datorn för att kolla nyheter eftersom att prenumerationen på morgontidningen gått ut. Det kommer upp en informationsruta om att Skype behöver uppdateras och jag klickar på ok samtidigt som jag surfar vidare. Så kommer en större ruta upp i bild och skymmer min virtuella morgontidning. "It's easier for your friends to find you on Skype if you add a photo". I mitten av rutan ser jag mig själv ur webkameran. Morgonrufsigt hår, klädd i morgonrock och med frukostmackan i mungipan. Precis så jag vill att mina vänner ska hitta mig. Nej, jag bjuder inte på en bild. Jag föredrar att fortsätta vara anonym.
"Vill ha"- begär.
Efter telefonsamtalet till försäkringskassan igår morse gick luften ur mig. Jag gäspade nåt kopiöst hela dagen. Och tröttheten bidrog till ökat tryck över bröstet, men inte värre än att jag orkade vara upprätt. Jag försökte dock sova flera gånger. Min mamma tog hand om dottern eftersom förskolan hade planeringsdag så det fanns många tillfällen till sömn. Men det gick inte. Så jag hängde gäspandes med till lekparken en stund. Tog en kort promenad till blomsteraffären här i stadsdelen och köpte vacker ljung till blomlådan som hänger från franska balkongen. Vilade och drack te som mamma gjorde iordning. Sen åt jag en god middag med min lilla familj och mina föräldrar. Otroligt mysigt. Och som jag sov inatt! Ända till klockan 07:39 då dottern satte sina händer på mina kinder, tryckte sin näsa mot min och viskade "mamma, jag är vaken nu!".
Det var igår. Idag är idag. Och idag roas dottern av mormor och morfar. Jag gissar att hon kommer komma hem med glass i magen, nya kläder och rosiga kinder från lek i snålblåsten. Själv fick jag och maken ta en barnfri tur till k-rauta för att införskaffa en duschlist. Den gamla har skrämmande många år på nacken och luktar mögel så det förslår. Väl på k-rauta fick jag näst intill utomjordiska "vill ha"-begär. Jag ville ha det mesta och allt! Duschmunstycken, badkar, köksinredning, borrmaskiner, dörrhandtag... you name it! När vi sedan tog en snabb sväng till Mio blev det nästan för mycket för en stackars mig som knappt sett en affär senaste tre månaderna. En dörrmatta senare åkte vi hem.
Nu ligger jag i horisontalläge i soffan och väntar på att resten av familjen ska komma hem. Och jag drömmer om allt jag vill ha.
Today is a good day!
Distraktion pågår!
Tre vagnar är egentligen tre för mycket när ens barn inte längre åker barnvagn. Men min man vill inte att vi ska sälja Buggan eftersom den skulle kunna användas till ett eventuellt småsyskon i framtiden. Och Chiccon kan vi ju ta med när vi är på resande fot så länge dottern fortfarande sover på dagarna. Alltså några månader till skulle jag tro. Så till en början gör vi oss av med Emmaljungan och de två andra åker ner i förrådet.
Så nu pågår barnvagnstvätt i hallen. Min gissning är att det kommer se ut så här fram tills att maken kommer hem från jobbet.
Och jag väntar...
Jag går runt med en klump i magen i väntan på besked från försäkringskassan. Idag ringde jag dem för att höra hur det går bara för att få veta att min läkare inte fått tag på min handläggare. Så nu hoppas jag att min läkare helt enkelt ringt när handläggaren suttit i möte och inte är sjuk eller nåt. Det gick inte att komma fram till företagsläkaren idag tyvärr så jag vet varken in eller ut. Ska försöka igen imorgon. Jag kan inte tänka på nånting annat. Det här tar all min kraft och ork. Fan vad det här är drygt!
Lagom
Vi umgicks under en kort tid rätt intensivt med dessa två män. Vi gjorde en del utflykter ihop tillsammans och hade en massa intressanta samtal om litet och stort. Vi pratade mycket om ordspråk och om språkliga skillnader. Flera gånger under våra samtal återkom vi till ordet Lagom och dess betydelse. Vid ett tillfälle satt jag och försökte förklara varför jag tyckte att just ordet Lagom var så fantastiskt. Nåt i stil med "...it's sort of a perfect word that is used to describe something that is just right... in a positive way... I just love that word!". Jag gick in rätt hårt för att beskriva hur otroligt användbart och bra detta ord är.
Det visade sig ganska snabbt att en av dessa män (eller killar snarare, han var nog inte mer än tjugo) hade en liten crush på mig. Jag tänkte att om jag helt enkelt inte låtsas om att jag märker det så kanske jag slipper undan en pinsam situation då jag måste förklara att jag inte är intresserad. Vi hade ju så trevligt allesamman så jag tyckte att det vore onödigt att förstöra den goda stämningen. Och de skulle snart åka vidare så jag hade goda förhoppningar om att slippa detta samtal. Trodde jag.
En vacker dag låg vi alla på stranden under palmerna och pratade strunt när den här killen lämnade över ett hopvikt papper till mig och sa att det här var till mig. Jag trodde att jag hade en aning om vad som komma skulle men jag hade väldigt fel. Jag förstod att det förväntades av mig att läsa det som stod på detta papper. Så det gjorde jag. Man kan säga att det var en kärleksförklaring. Det var bara det att även om jag nu varit intresserad av denna person så hade jag där och då backat, för det som stod på detta papper var det i särklass mest smöriga jag läst i hela mitt liv. Tänk dig den mest amerikanska av amerikanska kärleksfilmer där huvudkaraktären skriver ett kärleksbrev till den andra huvudkaraktären. Tänk dig att det dryper av smörighet. Och så tar du det gånger tio. Där nånstans hamnar detta brev. Det var för mycket. På alla sätt och vis.
Han beskriver mig och min kropp till den gräns att jag blir generad (och det krävs en del för det). Så kommer avslutningen på detta brev. Han skriver att allt detta han skrivit kan summeras med ett ord... Lagom.
Jag visste inte hur jag skulle reagera där jag låg på mage i sanden i gassande sol, med brevet framför mig och mina vänner runt omkring mig. De såg på mig att det var nåt som inte riktigt stämde och var väldigt nyfikna på vad det hela handlade om. Jag hade lite svårt att begripa om han verkligen var seriös med brevet eller om han helt enkelt drev med mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han gick ut i vattnet, inte helt nöjd med min reaktion. Fullt förståerligt. Jag samlade mig och gick efter. Jag fick snällt förklara att även om jag var smickrad över hans brev så kände jag inte så för honom. Han blev besviken men jag får nog säga att han tog det bra.
På kvällen satt jag och mina svenska medsystrar på uteplatsen med ett glas Baileys i handen och tittade ut över Indiska Oceanen. Och ja, jag läste brevet högt. Och vi skrattade. Och jag blev Lagom för resten av livet.
Varför lär man sig inte av sina misstag?!
Jag anser mig vara en sådär lite lagom utseendefixerad person. Visst tänker jag på hur jag klär mig, hur mitt hår ser ut och jag sminkar mig i princip dagligen (dock inte en endaste gång de senaste 3 månaderna) om man räknar mascara och rouge. Jag är inte toknoga med att raka armhålor eller ben. Särskilt inte om vintrarna. Jag inga problem att gå till lekparken eller handla osminkad, illa klädd och med otvättat hår. Jag är med andra ord rätt normal. Men sen finns situationer då jag plötsligt blir väldigt fåfäng, när det egentligen inte behövs.
I vintras skulle jag till min husläkare för att kolla upp ett födelsemärke som hade ändrat form och utseende. Inget konstigt med det. Jag hade en tid på förmiddagen innan jobbet och hade lämnat dottern på förskolan och skulle bara hem och duscha och sen gå iväg. Det var som sagt vinter och kallt och när det är vinter och kallt blir jag väldigt lätt torr i huden. Så efter duschen stod jag och tittade på magen där födelsemärket satt och tänkte att så här fnasig kan jag inte visa mig för läkaren. Som att han skulle bry sig. Jag letade efter nån hudlotion utan framgång. Så kom jag på att jag har en mirakelkräm i kylen. En sån där tokfet kräm som är perfekt när man är gravid och torr. Glatt smörjde jag in hela mig med krämen, tog på mig kläder och rusade iväg mot vårdcentralen. Väl framme var jag ganska varm och hade hoppats hinna sitta en stund innan det var min tur. Men jag fick komma in till läkaren med en gång. Vi pratade några minuter och sen fick jag klä av mig på överkroppen för att visa födelsemärket. Jag kan säga att jag var lätt generad när han stod med en linjal och mätte det hela samtidigt som jag var helt kladdig av fet hudkräm och svett. Det borde ha lärt mig något.
Några månader senare skulle jag till gynekologen. Inget konstigt med det. Tiden var bokad sedan länge (det tar ungefär 100 år att få ett första besök hos en gynekolog i Stockholm, för den som undrar) så det var ingen surprise när dagen väl kom. Jag stod i duschen på morgonen och insåg att bikinilinjen växt ut åt alla håll och kanter. I vanliga fall hade jag inte brytt mig märkbart, såvida jag inte var på väg till badhuset eller på solsemester, men nu blev jag plötsligt väldigt brydd. Som sagt, gynekologen skulle knappast brytt sig vilket som, men jag bestämde mig för att agera kraftfullt och tog fram första bästa rakhyvel. Denna rakhyvel hade bott i duschen rätt många veckor. Med den vetskapen borde jag låtit djungeln vara kvar. Men nej, jag började raka bikinilinjen för glatta livet med en massa småsår som resultat. När jag ett par timmar senare stod bakom skynket inne på gynekologens rum utan något på underkroppen såg jag klart och tydligt alla dessa småsår och insåg hur uppenbart det var att jag försökt göra mig snygg utan nåt vidare resultat. Jag var inte särskilt avslappnad i gynstolen den gången.
Så, lärde jag mig nåt den gången? Förmodligen inte ett skit. Jag lär göra om det hela igen. Och igen. Och igen. Samla nya pinsamma minnen från mina läkarbesök tack vare min lite lagoma fåfänga.
Där alkoholen går in, går vettet ut
När jag blev gravid med vår dotter blev jag plötsligt väldigt nykter. Inte för att jag hade gått runt full innan, men jag var inte den som spottade i glaset. Man kan rent utav säga att jag i perioder av mitt liv druckit mer än vad som anses sunt och hälsosamt. Jag fick 8 månader på mig att fundera över mina alkoholvanor (och på allt annat man kan tänkas fundera på under en graviditet). 8 väldigt nyttiga månader! Nån gång under mina nyktra månader insåg jag hur mycket ångest mitt drickande gett mig. Och framför allt hur många situationer som jag gärna undvikit som den försatt mig i. Och i vilka tillåtande kretsar jag umgås (även om jag verkligen gillar "mina kretsar"). Visst hade jag funderat på detta även innan. Framför allt hade både jag och min särbo kommit fram till att det inte var värt att tappa en hel ledig dag bara för att det blev lite väl mycket alkohol kvällen innan.
Nåväl, efter att dottern kommit till världen för mer än 2 år sedan har min alkoholkonsumtion varit väldigt låg. Jag dricker lite vitt vin, eller ännu hellre bubbel, nån gång per vecka om ens det. De få gånger jag går på fest så dricker jag lite mer men eftersom jag inte mäktar med att vara bakfull och samtidigt ha ett energiskt barn hemma så blir det rätt sparsamt även då. Jag värderar dessutom en lugn kväll (med eller utan ett glas gott vin) framför en utekväll eller fest. Jag har liksom ingen ork till en massa hallabaloo.
Mitt numera sparsamma drickande har lett till många frågor från omgivningen. Och det är rätt provocerande att tacka nej till mer alkohol. Det ger ju dåligt samvete till den som fortsätter dricka. I samband med en middag med några goda vänner diskuterade vi alkoholvanor i stort och jag förklarade min ståndpunkt varpå en av mina vänner till slut i ren desperation frågade "Men allt gott som alkoholen gjort dig då?". I samma stund som hon sagt det insåg hon hur det lät och vi skrattade. Visst, jag hade förmodligen inte blivit gravid om det inte vore för en stressig arbetssituation och en blöt utekväll. En kombination som gjorde att jag tappade bort all vetskap om en eventuell ägglossning. Och går vi tillbaka längre i tiden så hade jag och min nuvarande man inte blivit ihop när vi blev det om det inte vore för att vi delade en flaska Tanqueray under en än blötare utekväll. Och visst har jag haft min beskärda del roliga utekvällar. Men utöver det? Utöver det tror jag faktiskt inte att alkoholen gjort mig särskilt mycket gott.
Jag gillar mitt vin, inget snack om saken. Men jag spottar numera i glaset. Jag väljer bort fylla och bakfylla eftersom jag inte längre orkar med sånt. Sen har jag väl även blivit äldre, klokare och framför allt mer självsäker. Och jag kan hålla med min mor om att "där alkoholen går in, går vettet ut".
Vill ha!
Så snubblade jag över den här tapeten och blev förälskad. Det är en mäklarfirma i närheten av vår bostad som har denna fantastiska tapet inne på kontoret. Fotad genom skyltfönstret under en lördagspromenad eftersom de har stängt ett par dagar. Till och med maken gillar tapeten. Problemet är bara att jag inte har en aning om vad det är för tapet. Och eftersom vi hittat en tapet vi är överens om så vill jag såklart veta nu, nu, NU.
Men jag får hejda mig några dagar och gå förbi mäklarfirman på min dagliga promenad och fråga om de själva vet. Den skulle göra sig så bra hemma hos oss. Även om det lär dröja åtskilliga månader innan det här projektet drivs igenom så är det trevligt att drömma. Och planera.
