Måndagsångest!
Jag har aldrig tidigare haft en känsla av ångest inför en ny vecka. Möjligen har jag kunnat känna ett visst motstånd om jag vet att jag har många saker att ta tag i när måndagen kommer. Typ ringa till DN och förlänga min prenumeration eller ringa och fråga fråga Telia hur lågt mitt avtal med dem sträcker sig. Inte särskilt ångestframkallande men likväl något att komma ihåg. Men i övrigt är måndagar som vilken dag som helst för mig. Möjligen mer positiv - ny vecka, nya tag. Ja eller nåt annat käckt.
En bidragande faktor till min frånvaro av måndagsångest är mitt skiftjobb. För mig kan en måndag lika gärna innebära att jag tar helg. Förvisso utan man och barn men likväl helg. Och det är väldigt många år sen jag hade ett 8-5 jobb måndag till fredag så det sitter väl rotat hos mig. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att säga att jag inte skulle vilja ha ett jobb med kontorstider. Men det påståendet kommer jag troligen få tillfälle att gå emot framöver.
Så kommer vi till nutid. Mina dagar ser förvisso ganska lika ut vare sig det är vardag eller helg. Skillnaden är att på helgen har jag min familj hemma. Vi passar ofta på att göra små utflykter på helgerna. Åker till ett grönområde i närheten och låter barnet löpa fritt. Åker till några vänner och tittar på dem nån timme. Går ut till lekparken. Trevliga saker som gör att jag känner mig ganska normal. Och väldigt trött. Men trevliga saker. På helgen kan jag inte ringa och jaga på läkare, försäkringskassan, remisshanterare, högskolan, chefen eller vem det nu kan vara. Jag kan helt enkelt inte göra annat på helgen än att vila och göra saker som får mig att må bra. Sånt som jag egentligen borde ängna varje dag till. Men sanningen är att veckodagarna numera till stor del består av att jag känner mig stressad över att behöva kämpa för att få den vård jag har rätt till. Det finns hela tiden samtal som behöver ringas, brev som ska skickas och en väldans massa väntan på att få besked. Varje gång telefonen ringer och jag ser ett okänt nummer på displayen är jag rädd att det är ett dåligt besked. Att jag ska få ett besked som leder till att jag måste ringa fler telefonsamtal och jaga fler personer.
Den här veckan är den första sedan jag blev sjuk som jag inte ringt ett enda samtal. Och det är inte för att inte finns samtal som måste ringas, utan för att jag känt mig helt urblåst efter beskedet från försäkringskassan. Jag kände att jag behövde en veckas lugn. Nu är helgen snart här och då kan jag inte göra mer för den här veckan. Och det är en skön känsla.
En bidragande faktor till min frånvaro av måndagsångest är mitt skiftjobb. För mig kan en måndag lika gärna innebära att jag tar helg. Förvisso utan man och barn men likväl helg. Och det är väldigt många år sen jag hade ett 8-5 jobb måndag till fredag så det sitter väl rotat hos mig. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att säga att jag inte skulle vilja ha ett jobb med kontorstider. Men det påståendet kommer jag troligen få tillfälle att gå emot framöver.
Så kommer vi till nutid. Mina dagar ser förvisso ganska lika ut vare sig det är vardag eller helg. Skillnaden är att på helgen har jag min familj hemma. Vi passar ofta på att göra små utflykter på helgerna. Åker till ett grönområde i närheten och låter barnet löpa fritt. Åker till några vänner och tittar på dem nån timme. Går ut till lekparken. Trevliga saker som gör att jag känner mig ganska normal. Och väldigt trött. Men trevliga saker. På helgen kan jag inte ringa och jaga på läkare, försäkringskassan, remisshanterare, högskolan, chefen eller vem det nu kan vara. Jag kan helt enkelt inte göra annat på helgen än att vila och göra saker som får mig att må bra. Sånt som jag egentligen borde ängna varje dag till. Men sanningen är att veckodagarna numera till stor del består av att jag känner mig stressad över att behöva kämpa för att få den vård jag har rätt till. Det finns hela tiden samtal som behöver ringas, brev som ska skickas och en väldans massa väntan på att få besked. Varje gång telefonen ringer och jag ser ett okänt nummer på displayen är jag rädd att det är ett dåligt besked. Att jag ska få ett besked som leder till att jag måste ringa fler telefonsamtal och jaga fler personer.
Den här veckan är den första sedan jag blev sjuk som jag inte ringt ett enda samtal. Och det är inte för att inte finns samtal som måste ringas, utan för att jag känt mig helt urblåst efter beskedet från försäkringskassan. Jag kände att jag behövde en veckas lugn. Nu är helgen snart här och då kan jag inte göra mer för den här veckan. Och det är en skön känsla.
Kommentarer
Trackback
