Ibland är jag faktiskt seriös

Dotterns senaste idé är att plocka blommor till mig på vägen hem från förskolan. Mycket uppskattat!

Trevlig fredag!

Jag vet inte om det var min plötsliga (DÅLIGA) idé igår att ge mig på all smutstvätt som gjorde att orken sprungit ifrån mig, men borta är den. Idag har jag haft ett kort besök av en väninna med sitt lilla barn och det tycks vara allt jag mäktar med för dagen. Diskberget i köket lämnar jag till maken. Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ska rikta min önskan om mer kraft och energi, så jag vänder mig mot tekoppen framför mig och hoppas på det bästa.

Jag vet inte om det beror på att jag så smått börjar orka mer och därmed ställer högre krav på mig själv, men jag känner mig stressad idag. Vilopulsen ligger på runt 110. Det kan bidra att jag står inför vad som känns som ännu en kamp mot försäkringskassan och vårdcentralen (både för min egen och dotterns skull) och att krafterna inför detta tryter. Jag önskar att jag bara kunde få fokusera på att bli frisk! Jag läser om människor med samma problem som menar att när de väl fick rätt hjälp så rullade det bara på. Men det känns som att det blivit extra motstånd för min del och jag blir så trött. Jag vill inte behöva kämpa för att få rätt vård. Det tar otroligt mycket kraft som jag redan har väldigt dåligt av. Jag vill bara fokutsera på att bli piggare. Vara ute i naturen, dricka te, vila, vila, vila, kanske träffa en god vän och gärna en KBT-utbildad psykolog så att jag så småningom även fixar att vistas bland lite mer folk (läs tunnelbana, buss och till och med jobbet) utan en massa ångest. Men nu ska jag vänta på att försäkringskassan ska ringa mig (inom två arbetsdagar) samt ytterligare ett besök på vårdcentralen för att förhoppningsvis få en remiss skickad. Vi börjar så. Och så djupandas vi lite.

Fokuserar på det lilla (lila?). Och andas lite till.

Jag satt och pratade med en kompis härom dagen om vardagsångest. Nu menar jag alltså fullt normal ångest över en situation eller ett svårt beslut. Sån ångest som alla normala människor känner emellanåt. När vi satt där så kom jag att tänka på en situation för några år sedan.

När vi skulle lämna den lägenhen jag bott i under 3 års tid till förmån för hufvudstaden hade jag många funderingar inför själva besiktningen. Vårt dåvarande hyresbolag är kända för att vara rätt nitiska och kräva hyresgäster på pengar i den mån det går. Jag visste att vi skulle få anmärkningar på stearinfläckarna på tapeten i ena sovrummet men vi hade lyckats sälja vidare den väggfasta hylla som krävt ungefär 150 hål i väggen till de kommande hyresgästerna. Badrummet i lägenheten var i rätt dåligt skick redan när vi flyttade in. En mörkbrun plastmatta som sett bättre dagar (men som dolde all möjlig skit) samt en härlig våtrumstapet á la 80-tal. För att liva upp det hela hittade jag lite lagom kitchig kakeldekor i form av hjärtan och prickar på Lagerhaus . Ja, jag vet att kakeldekor inte ska sättas på våtrumstapeter men jag tänkte kanske inte fullt så långt där och då. Vi var nöjda med resultatet.

En vacker dag ramlade en av dessa ner i badkaret och jag insåg att det nu fanns ett svagt rosa/rött hjärta fastetsat i tapeten. Jag slet bort all kakeldekor och insåg att jag lyckats föreviga en massa hjärtan och prickar på väggen bakom badkaret. Min första tanke var besiktningen som skulle ske ett par veckor senare. Hur mycket kostar det att byta ut en våtrumstapet? Jag hade ingen aning men insåg att det rörde sig om rätt mycket pengar. Jag försökte med all form av blekmedel att få bort fläckarna från väggen men utan resultat. Så jäkla klantigt av mig! Kakeldekor på våtrumstapet... hallå?! Veckorna gick och jag hade daglig ångest över det hela.

Dagen för besiktningen kom. Kvartersvärden kom med penna och protokoll i högsta hugg. Jag hälsade (överdrivet) glatt och var redo för en utskällning. Hon började i badrummet. Sa inte mycket men tittade sig noga omkring och gjorde några noteringar i protokollet. Jag vågade knappt andas. Jag följde efter henne genom resten av lägenheten och kom till slut till det lila sovrummet. Mycket riktigt skulle vi få betala för byte av två våder, där vi spillt stearin. Så gick vi ut i hallen och hon lämnade över en kopia av protokollet till mig och sa att räkningen kommer med posten om nån vecka. Sen gick hon.

Jag stirrade på pappret jag höll i min hand. Inte ett ord om förstörda tapeter. Och där hade jag gått i veckor med ångest! Det blev bubbel på kvällen.

Det blev en liten skrivpaus under helgen. Vi har tagit det lugnt och försökt vara ute så mycket som möjligt hela familjen. Jag har mått förvånansvärt bra! Försöker samla krafter inför morgondagen. Det vore skönt om jag kunde få en remiss från min husläkare utan för mycket motstånd. Det är minst sagt tröttsamt att måsta kämpa för att få rätt vård. Och nästa vecka ska jag bråka för att få dotterns onda rygg ordentligt utredd. Jag känner att jag inte har så mycket ork kvar att ta av, men det måste ju gå det här med.

För lite drygt två månader sen tog mitt liv en het ny vändning. Raka vägen in i en sjukskrivning. Det var inte direkt så jag hade tänkt spendera min semester men jag är alltid redo för nya utmaningar. Ja eller nåt sånt. För nog jäklar är det här en utmaning! Jag tror och hoppas att jag kommer att komma ut på andra sidan som en klokare människa men jag börjar känna att den här utmaningen är lite mer än jag mäktar med för stunden.

Vi hade varit lediga hela familjen i närmare två veckor och hade åkt till mina föräldrars sommarställe. Efter en veckas total lugn och ro i en sjöbod i norrland med gott om barnvakter började jag känna mig vansinnigt trött. Det gick snabbt. Två dagar gick jag runt och gäspade konstant. Sen fick jag migrän. Spydde och sov om vart annat i ett dygn. När smärtan i huvudet började lätta kände jag nåt annat som för mig var mer oroande. Jag hade en stor klump i magen. Trots att jag låg stilla i sängen kändes det som att det kröp i kroppen. Jag kunde inte djupandas och kände tryck över bröstet. Hjärtat bultade och så snart jag försökte resa mig upp ur sängen blev jag vansinnigt andfådd. Och jag var så fruktansvärt utmattad. Jag kände panikkänslorna komma krypande. Nånstans långt inne förstod jag redan här att det här inte handlade om nån fysisk åkomma. Och jag förstod att det nog skulle krävas mer än några lugna veckor i stugan för att må bättre.

Jag pratade med min chef ett par dagar efter att jag börjat må dåligt. Jag förklarade läget (så bra det nu gick så som jag grät) och hon skulle prata med företagshälsovården och återkomma till mig. Det dröjde ett par dagar och jag lyckades på nåt sätt överleva en bilresa hem till Stockholm med maken som chaufför. Det var skönt att vara hemma, även om det innebar att vara instängd i en lägenhet 1/2 trappa upp utan balkong. Men det var hemma. Så ringde min chef och förklarade att jag skulle vända mig till vårdcentralen istället. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det var semestertider och få läkare i tjänst.

Här nånstans började vad som kändes som en ren kamp. Jag hade konstant hjärtklappning, tryck över bröstet som gjorde det jobbigt att andas, var totalt orkeslös, matt och gråtmild (en underdrift) och orkade knappt se andra människor. Jag fick en akuttid på vårdcentralen en vecka efter att jag blivit sjuk och lyckades ta mig dit med stor vånda (och skjuts från maken). Jag var tydlig från första början med att jag inte trodde att det låg något somatiskt bakom eftersom jag det helt enkelt vart för mycket med allt de senaste åren. Framför allt våren har vart fylld av för mycket jobb, plugg, familj och sjukdom. När jag ser tillbaka har jag haft en massa symtom under våren med just hjärtklappning och tryck över bröstet, mer migrän än tidigare och ont i axlar och rygg. Men jag förstod att de var tvungna att ta en massa prover och utesluta lite smått och gott. Nu visade det sig att jag hade borrelia och fick behandling för det, men det gjorde också att mina psykiska besvär förbisågs. Jag och läkaren pratade om alla mina symtom och hon sa att vi får ge det lite tid och se vilka symtom du har kvar när du hunnit få behandling nån vecka. Det kunde jag köpa, även om jag mådde dåligt. Jag blev sjukskriven under behandlingstiden på grund av mitt dåliga allmäntillstånd.

Sjukintyget lyste med sin frånvaro och jag ringde vårdcentralen för påputtning och fick en telefontid till den läkare jag träffat. Jag förklarade vid telefonsamtalet att jag fortfarande mådde lika dåligt, trots drygt en veckas antibiotikabehandling. Att jag fortfarande kände tryck över bröstet vid minsta ansträngning och upplevde det ansträngt med andningen. Läkaren tyckte att det här var nya uppgifter och ville att jag skulle åka till SÖS med en gång för att röntgas och utesluta lungemboli. Det hjälpte inte att förklara att de här symtomen inte var nya och att jag sannolikt vart halvdöd vid det här laget om det nu vart lungemboli. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur hon kunde få detta till nya symtom. Vid mitt första möte med henne var jag så slut att när jag kom till vårdcentralen vad jag receptionisten att få lägga mig ner nånstans eftersom jag inte mäktade med att sitta upp. Det var helt enkelt för jobbigt med andningen och hjärtklappningen när jag satt upp.

Men lungemboli skulle uteslutas. För att göra det hela lite krångligare var vi utan bil vid det här laget eftersom den var på verkstaden, så vi kunde inte köra dottern till vänner utan fick snällt ta med henne. Så vid middagstid åkte jag, maken och dottern iväg till SÖS akutmottagning. Jag förstår, och förstod nog även då, att det var ångesten som gjorde att jag mådde som jag gjorde. Men vi spenderade 5 timmar på akuten i väntan på provtagning och läkarebesök. Någon röntgen behövdes inte efter att jag förklarat mina symtom. Sen fick vi åka hem. Lika okloka som innan.

Så kom sjukintyget till slut hem i brevlådan. Där står att jag har neuroborrelios. Och det står inte ett ord om mitt psykiska mående. Jag blir väldigt konfunderad eftersom att både utredning och behandling vid neuroborrelios ser lite annorlunda ut än vid borrelia. Läkaren jag träffat hade gått på semester så jag kunde inte då några svar från henne. Min sjukskrivning började dessutom närma sig sitt slut så jag ringde åter till vårdcentralen och fick en akuttid till en ny läkare. Det var en torsdag. Jag berättade att jag mådde lika dåligt som när jag sökte förra gången, att jag inte ens klarar av vardagen. Han såg lite konfunderad ut, läste i min journal och gjorde en koll av neurologiskt stauts som såklart var utan anmärkan. Men han förklarade sedan att jag är frisk från borrelian eller neuroborreliosen eller vad det nu var jag hade och att jag borde kunna jobba som vanligt på måndagen. Ja och skulle det nu vara så att jag fortfarande skulle må dåligt på måndagen, ja då fick jag väl boka en akuttid till. Ständigt dessa akuttider. Inte tal om nån uppföljning.

På fredagen hade jag sån fruktansvärd ångest att jag ringde till en psykiatrisk mottagning på ett av stadens sjukhus och frågade vad i hela helvetet jag skulle bära mig åt. Sjuksköterskan lyssnade på mig och frågade vad jag ville ha hjälp med. Jag visste knappt själv. Jag visste bara att jag mådde skit och inte hade den blekaste aning om hur jag skulle orka med varken mig själv eller min familj. Hon skrev en remiss för samtalsstöd och förklarade att det kommer ta 3-4 veckor innan jag får en kallelse skickad hem till mig. Det enda jag kunde tänka var hur ska jag orka vänta och hur ska jag sen orka ta mig dit för samtal?! Jag får ångest för allt och vill inte ens tänka tanken att åka tunnelbana. Jag bör knappast köra bil i mitt tillstånd och taxi kommer bli väldigt dyrt.

Helgen gick och min ångest blev om möjligt värre. Jag ringde på måndagen åter till vårdcentralen och fick en tid dagen efter till den läkare jag träffat vid första besöket på vårdcentralen, eftersom hon nu var tillbaka från sin semester. Den här gången hörde hon faktiskt vad jag sa och jag blev oerhört lättad och tänkte att nu, äntligen, kanske jag kan få hjälp. Utmattningssyndrom trodde hon att det rörde sig om och det lät ju hoppfullt. Då finns ju hjälp att få. Det visade sig även att hon skrivit fel i mitt sjukintyg och att det var borrelia och inte neuroborrelios jag haft. Men hur förstående än läkaren var så förklarade hon att det här skulle företagshälsovården ta hand om. Visst kunde jag få träffa en kurator via vårdcentralen, men med henne kan jag inte prata om sådant som är jobbrelaterat. Jag vet inte men vårdcentralens kurator kanske hade någon spärr av nåt slag som gjorde det omöjligt för henne att prata om något som har något med arbete att göra. Jag blev sjukskriven månaden ut i väntan på nästa läkarbesök.

Så jag pratade med min chef som nu var åter från sin semster. Hon ordnade en tid till företagsläkaren veckan efter. Sen fick jag även tid hos en psykolog (även det via mitt jobb). Efter de nu 5 veckor som passerat var psykologen till stor hjälp, om inte annat så för att få häva ur mig all frustration över situationen. Företagsläkaren var fantastisk. Hon gick igenom det mesta i min livssituation för att få en klar bild av mitt mående. Jag kände mig lugn efter besöket. Jag fick några hemläxor som jag fick väldigt svårt att klara av på grund av min ångest. Men jag tog i alla fall tag i en del saker på hemmaplan för att underlätta vår vardag (städhjälp, hämtningshjälp från dagis och matscheman). Jag hade nog lite väl höga förväntningar på mina besök hos psykologen och hade hoppats att hon skulle kunna hjälpa mig mer med min ångest, men där gick jag bet. Visst var det skönt att få prata av sig om min situation, men ångesten tycktes bestående.

Eftersom jag aldrig tidigare vart sjukskriven och inte hade den blekaste aning om hur man gör med sina sjukintyg dröjde det ungefär en månad från det att jag blev sjukskriven tills att jag skickade in alla mina tre sjukintyg till försäkringskassan. Det gick två veckor så fick jag ett brev där det stod att de två första intygen (båda från läkaren på vårdcentralen) behövde kompletteras och att först när de fått in samtliga intyg kan de göra en bedömning om jag kan få ersättning. Jag ringde till vårdcentralen för att kolla om den här läkaren var i tjänst. Det var hon inte. Jag fick en telefontid dagen efter till min husläkare som hittills inte vart inblandad i den här soppan. Han förklarade att det är den läkare som skrivit intyget från början som måste komplettera det. Men han skulle prata med henne om det.

En vecka senare kontaktar jag vårdcentralen igen och frågar om sjukintygen har kompletterats, något de inte har. De ska åter kontakta läkaren. Härligt. Minst 30 dagar kvar innan det blir någon ersättning, om jag nu får någon ersättning.

Igår var jag alltså på återbesök hos läkaren på företagshälsovården. Vi hade ett bra samtal. Jag mår betydligt bättre än för 2 månader sen men behöver hjälp att lära mig att hantera min ångest innan jag kan gå tillbaka till arbetet. Vi var båda eniga om att KBT är ett bra alternativ för mig. Hon berättade att det finns psykologer med KBT kompetens i huset men att min arbetsgivare måste godkänna det hela först. Jag tänkte att eftersom det borde ligga i min arbetsgivares intresse att jag så snart som möjligt kommer tillbaka till arbetet så kanske de är villiga att stå för den kostnaden.

Idag fick jag veta att de inte vill bekosta det. Så, nu måste jag alltså åter kontakta vårdcentralen och prata med min husläkare så att han skickar en remiss till en klinik som bedriver KBT. Och det kan ta en väldans massa tid att komma dit. Alternativet är att gå privat till en kostnad av 1300-1500 kr/tim. Jag behöver gå en gång i veckan i början. Alltså 5200 kr i månaden som billigast. Utan pengar från föräkringskassan är det en total omöjlighet. Med pengar från försäkringskassan är det fortfarande mycket pengar för oss, men det skulle kunna fungera nån månad i alla fall.

Så nu känns det som att jag åter måste börja slåss. Jag har inte riktigt orken till att slåss. Jag vill kunna lägga energi på att må bättre, inte på att få rätt vård. Men vad fan har jag för alternativet?

Det gäller att peppa sig själv. Jag fick ett recept på fysisk aktivitet av läkaren igår. Jag ska skriva en liten kråka varje dag på baksidan av receptet för att bekräfta att jag varit ute på min 30 minuters promenad. Eller varför jag inte vart ute på promenaden för all del. Hon tycker att jag ska sätta en guldstjärna på pappret när jag klarat av det hela i en vecka. Riktigt så mycket pepp känner jag väl inte att jag behöver men tanken var god.

Idag har jag varit ute på min promenad, i strålande höstsol. Det gick betydligt bättre än jag trodde att det skulle göra. Jag distraherade mig med radion samt att ringa till en föräldraledig vän för lite samtalsstöd på vägen. Men jag klarade det. Och nu sitter jag och vilar en stund i väntan på att pulsen ska gå ner tillräckligt för att jag ska orka tvätta håret. Om en stund kommer två goda vänner hit för att fixa lunch till mig. En helt galet aktiv dag med andra ord.

En ledig dag i våras tog jag mig tid att gå igenom alla tusentals bilder på datorn. Ett evighetsgöra. Jag är otroligt dålig på att sortera de bilder jag lägger på hårddisken vilket resulterar i att av alla de bilder vi har är ungefär en femtedel värda att behålla. Max. Så jag satt den dagen och tittade igenom album efter album och raderade så mycket jag bara vågade. Jag började gå igenom de äldsta korten och stannar plötsligt vid en bild med en känsla av att det är nånting som inte stämmer. Jag tränger bort känslan och bläddrar vidare men hinner bara igenom tjugo bilder till innan jag hittar en liknande bild. Bläddrar vidare igen och några bilder längre fram är det samma sak igen. Jag blir fullkomligt iskall i kroppen där jag sitter i soffan när jag tittar på bilderna och undrar hur i hela helvetet jag kan ha missat det tidigare. På flera bilder av vår dotter ser jag att hennes pupiller är olikfärgade. På de bilder där blixten speglas i ögonen är ena ögat rött, vilket är som det ska, medan det andra ögat är grått eller vitt. Jag hade i bakhuvudet att jag läst om en tumörsjukdom som endast drabbar små barn och som är lokaliserad till ögat. Ofta upptäcks den av en slump när man upptäcker olikfärgade pupiller på foton, som jag nu gjorde. Retinoblastom kallas sjukdomen.

Jag googlar för allt jag är värd och försöker se om det kan finnas nån annan förklaring till det hela, men utan att hitta information om nåt annat än det värsta. Jag förstod förvisso att det är en sjukdom som inte leder till döden, men det är 50% risk att förlora synen på ena eller båda ögonen (beroende på om båda ögonen är drabbade) och att drabbas av sjukdom innebär såklart en jävla massa lidande för samtliga inblandade. Jag inser att det är lönlöst att ringa vårdcentralen och försöka få en telefontid så pass sent på dagen. Jag inser också att det inte är någon mening att ringa min man och skrämma upp honom där han sitter i ett viktigt möte. Så istället går jag och hämtar dottern på förskolan och försöker agera så normalt som möjligt inför henne. Jag bryter dock ihop flera gånger under eftermiddagen.

Sen kommer det märkliga. Jag och min man har en sedan länge planerad födelsedagsmiddag tillsammans med ett gäng vänner på kvällen. Barnvakt är fixad och bordet är bokat. Jag kan inte förmå mig att avboka och behöva berätta för mina vänner eftersom jag inser att om jag släpper efter helt kommer jag aldrig sluta gråta. Varför nu det skulle vara så farligt. Så jag samlar mig så gott jag kan, lämnar över dottern till barnvakten hemma hos oss och går iväg för att möta min man. På nåt sätt tar jag mig igenom middagen. Jag är en jäkel på att spela oberörd trots att jag går sönder inombords. Men när vi kommit hem och skickat hem barnvakten så brister det. Jag försöker förklara för min man vad det är jag har sett och vad jag befarar att det kan vara. Och han är så lugn. Jag märker att även han är livrädd, men han gör sitt bästa för att lugna mig. 

Morgonen efter ringer jag vårdcentralen och får en läkartid en vecka fram i tiden. En hel jävla vecka. En överjävlig vecka! Jag orkar knappt jobba. Jag sitter med projektjobb och bryter ihop en gång i timmen. Av ren rädsla. Jag håller ihop när dottern är med men övrig tid är jag ett totalt nervvrak. Det är omöjligt att undvika att tankarna skenar iväg.

Så kommer till slut dagen då vi ska träffa läkaren på vårdcentralen. Jag säger till maken att jag klarar besöket på egen hand. Det är ju på sjukhuset jag vill ha honom med. Och jag tänker att vi kommer få lov att spendera mycket tid på sjukhus framöver så det är väl lika bra att han sparar på frånvaron tills dess. Jag är redo att slåss för att mitt barn ska få komma till en ögonspecialist. Upp till kamp! Men jag behöver knappt säga nåt till läkaren innan han säger att självklart ska en ögonläkare titta på det här. Han ska skicka remiss till S:t Eriks Ögonsjukhus med en gång. Det kan ta en vecka innan vi får komma dit säger han. Lättad över att ha sluppit bråka lämnar jag vårdcentralen och ska precis ringa min man och berätta om mötet när läkaren ringer upp mig. Han hade pratat med jourläkaren på S:t Eriks Ögonakut som ville att vi skulle komma dit redan morgonen efter. Jag blir åter väldigt rädd. Om de ville ha dit oss så snabbt måste det betyda att det är allvarligt.

En sömnlös natt senare befinner vi oss på S:t Eriks akutmottagning för att träffa läkare. Vi och en sisådär 30 andra sitter i väntrummet och jag tänker att det kommer ta tid. Men när jag anmäler dottern i receptionen säger sjuksköterskan att de väntar på oss och att hon sitter med vår remiss framför sig. Dottern springer glatt runt och pratar med alla medan jag gör mitt bästa för att inte gå sönder. Jag och min man försöker prata om allt annat än om varför vi är där. Så får vi komma in till läkaren, efter bara 10 minuter. Vi visar bilder vi tagit på dotterns ögon. Dottern får droppar i ögonen som ska vidga pupillerna och sen får vi vänta i 1.5 timme till innan undersökningen. Jag sitter och tänker att det verkar vara ett trevligt sjukhus och att det är tur om vi ändå ska spendera en massa tid här framöver. Och dottern fortsätter springa runt om än med kisande ögon eftersom hennes pupiller nu är extremt vidgade. Åter igen hör vi vårt namn ropas upp i väntrummet och jag tar ett djupt andetag.

Läkaren tittar med en massa olika instrument i ögonen. Han säger inte så mycket. Jag försöker hålla dottern lugn. Hon ogillar starkt att gå till läkare så det är lättare sagt än gjort. Men på nåt sätt går det. Sen säger läkaren att han inte kan se nånting konstigt. Allt ser normalt ut. Men han vill remittera oss till ögonmottagningen för barn för ytterligare undersökning av en mer erfaren ögonläkare. Jag vågar inte andas ut även om jag känner mig något lugnare. Hade det vart en stor tumör så hade han sett den.

Det hinner gå nästan en vecka till innan besöket på ögonmottagningen där dottern fick genomgå samma procedur igen. Läkaren som gjorde undersökningen den här gången var betydligt mer van att göra undersökningar på just barn och tittade noggrant i båda ögonen. Hon kunde inte heller se nånting. Hon förklarade att hon det senaste åren träffat 4-5 barn där man sett foton med olikfärgade pupiller men som inte vart retinoblastom. Varför det blir som det blir på bilderna kunde hon inte förklara, men det gör detsamma. Vi kunde äntligen andas ut. Det var två rena helvetesveckor som jag hoppas att jag slipper genomlida igen.

Jag älskar min dotter mer än jag älskat någon annan i hela mitt liv. Och bara tanken på att något ont skulle drabba henne får mig att må illa. Men det är väl så det är, att leva med hjärtat utanpå kroppen.

En av bilderna som väckte tanken.

Jag gillar förvisso att titta på solen genom rullgardinen också.

Frukost är tveklöst dagens bästa mål. Helst av allt skulle jag vilja avnjuta en hotellfrukost varje morgon men det är varken särskilt praktiskt eller ekonomiskt. Närmsta hotell med vettig frukost ligger inte i vår stadsdel så det skulle bli en rejäl omväg. Tyvärr delar inte min make min kärlek till frukosten. Han kan dricka en kopp kaffe och gå till jobbet för att sedan äta först vid lunch. Han är för övrigt en av de få människor jag känner som kan "glömma" ett mål mat. Jag sätter det inom citationstecken eftersom det för mig är en omöjlighet. Han kan för den delen lika väl äta smörgåsar till middag. Hans tidigare ej existerande frukostvanor har förvisso blivit bättre sedan vi fick barn eftersom jag är väldigt noga med att hon ska se oss äta fruksot. Varje dag.

Jag försöker trots allt att lyxa till det lite på helgen och till och med min make kan uppskatta nåt så onyttigt som en croissant på förmiddagen. Så imorse klev jag upp med dottern (som tack och lov behagade sova ända till kl 07:30 dagen till ära), satte igång ugnen och tjoffade in en plåt med croissanter. My god så gott! Onyttigt som tusan men det är det värt!

Jag är helt värdelös på att fota mat eftersom att jag aldrig kommer ihåg att ta kortet innan vi börjar äta. Så här är vår halvätna söndagslyxiga frukost!

Nej jag har trots allt inte deppat hela dagen. Jag kände att jag hade två val imorse - att lägga mig ned under täcket och gråta resten av dagen eller göra ett försök att komma ut i det fantastiska höstvädret. Jag valde det sistnämnda och har haft en riktigt härlig dag med min familj. Vi har lunchat i solen vilket jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Jag har tittat på när dottern sprungit som en galning över gröna (men oj så blöta) ängar. Förfasats över hur högt upp hon klarade att klättra i ett träd och sett henne göra kullerbyttor i det blöta gräset. Så hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte komma fram till annat än att det här får lov att bli en bra dag.

Och så har jag fått grus av dottern. Bara en sån sak...

Det där med att allt som sker har en mening... idag är en riktig skitdag! Min familj har sedan min far fyllde 60 för ett antal år sedan pratat om, och till och från planerat, en resa tillsammans. En chans att umgås med varandra en vecka utan en massa störande element runt omkring. Men det har hela tiden kommit saker i vägen. Förra året kom vi äntligen till skott och bokade biljetter och hyrde ett stort hus med pool och hela köret. Som bekant blev jag sjuk för ett par månader sen men jag har haft hoppet uppe om att kunna åka med på resan ändå. Nu i veckan var det bara att inse att det inte blir nån resa för min lilla del av familjen. Och det känns så jävla pissigt att jag inte hittar ord att beskriva det! Och jag finner verkligen ingen som helst mening med att inte kunna åka iväg på den här resan som tyvärr inte kommer bli av igen. Det gör mig bara så jäkla ledsen.

För att späda på mitt elände valde dottern att göra dag redan kl 05:20 imorse. Kräk!

Jag får försöka slänga på mig bikinin, blanda en sangría och låtsas att jag är med dem. Kanske ta på dottern en solhatt och smörja med lite solkräm. Ja, så får det bli!
 

En fantastisk strand! Inte i Spanien men väl ett annat spansktalande land medan dottern fortfarande låg tryggt i magen.

När saker inte går min väg försöker jag tänka att det hela har en djupare mening. En mening jag möjligen inte ser där och då, men som jag kommer att se med tiden. Inte alls på något religiöst sätt. Jag är inte särskilt religiös av mig. Möjligen agnostiker. Men som sagt, jag försöker. Jag är dock inte helt övertygad om att mitt resonemang håller när jag väl sätter det på prov.

Det finns saker som hänt både mig och mina nära under livets gång som jag verkligen inte kan se poängen med. Vare sig 1, 5, 10 eller 20 år senare. Under kategorin "var i hela helvetet finns meningen" faller barn som dör. Eller en svår och obotlig sjukdom hos en nära anhörig eller vän. Ja, för att ge två exempel. Möjligen kan man till slut acceptera det som hänt och försöka gå vidare i livet, men var finns meningen?!

Det spelar ingen roll hur mycket man tar hand om sig genom livet. Du kan vara sparsam med alkohol, unvdika övriga droger, inte röka, motionera regelbundet, sova dina 8 timmar om natten, ha lagom mycket pengar (dvs typ övre medelklass) äta hälsosamt och lagom, hitta ett stimulerande arbete och arbeta lagom mycket. Visst förbättrar det dina odds, men vem som helst kan drabbas av sjukdom. Och alla ska vi dö.

Ja jag tänkte att jag skulle komma med en motvikt till mitt tidigare positiva inlägg...

• En god middag på restaurang när man varken behöver fundera över vilken mat som ska lagas eller disken. Tillsammans med vem eller vilka spelar inte så stor roll.
• Att vakna en höstdag och mötas av gulnande löv och sol när man drar upp rullgardinen.
• Min dotters skratt!
• När min dotter kramar mig och säger att hon älskar mig.
• En vacker melodi eller låttext.
• En nystädad lägenhet med rena lakan i samtliga sängar (fan vad jag är tråkig!)
• Popcorn och ett glas rödvin. Det här kan förvisso också leda till gaser i magen.
• Och när jag ändå är inne på alkohol så får jag väl lägga till ett glas rosé en varm försommareftermiddag på en uteservering.
• En bra konsert! Särskilt när man inte har särskilt stora förväntningar och blir fullkomligt blown away av framträdandet. Det var så jag upptäckte Ingrid Michelson. Och Jason Mraz. På en och samma kväll!
• En god kopp kaffe. Av denna får jag även hjärtklappning trots att jag numera snarast dricker mjölk med en skvätt kaffe i (enligt min man).
• Att få sovmorgon tillsammans med min man!
• Hotellfrukost.
• En ny möbel eller inredningspryl som bara passar så perfekt i vårt hem.
• En picknick i parken.
• Att sjunga!

Vi gjorde ett medvetet val när vi lämnade min hemstad, tillika vår studentstad, och flyttade mot jobb och nya äventyr. Vi valde medvetet bort att ha nära till familjen till förmån för bättre jobb. Att det blev just Stockholm är mer av en slump. Nu har det blivit så att de flesta av våra vänner bor i Stockholm och såklart gör det saken än bättre. Men ingen av oss har någon familj i närheten.

Eftersom både jag och min man har en god kontakt med vår respektive familj är det såklart trist att de bor en bit bort (en flygresa på 60 minuter alternativt en bilfärd på minst 7 timmar). Det blir krångligt med söndagsmiddagarna helt enkelt! När vi sedan fick barn blev det fysiska avståndet till familjen mer påtagligt. Vi har ingen avlastning. Visst har vi vänner som ställer upp men det är inte lika enkelt. Och en sån här gång när den ena blir sjuk så ställs det hela på sin spets.

Men inget problem står utan lösning. Vi försöker förenkla vår vardag i den mån vi kan. Vi har städhjälp som kommer var 14:e dag och röjer rejält. Vi har en tjej som avlastar oss genom att hämta vår dotter från förskolan 2 dagar/vecka så att min man slipper stressa hem från jobbet och för att jag ska kunna vila. Det senaste tillägget för att förenkla vårt liv är att jag just nu sitter och skriver på ett matschema för en 5 veckors period. Middagsrecept för 6 dagar/vecka (jag hoppas att vi klarar att vara spontana åtminstone 1 gång/vecka) med handlingslistor veckovis. Sen kör vi på det här matschemat. För tid och evighet!

Jag har ju alltid gillar att planera och att ha kontroll (hallå ångestpersonlighet!) så det här passar mig perfekt! Men jäklar vad det känns att familjen bor långt borta...

En god vän till mig kom förbi idag med sin lilla bebis och lunch. Det är helt galet att tänka att jag inte träffat denna lilla tjej tidigare. För så liten är hon inte längre, hela tre månader! Men det har hela tiden kommit saker i vägen och sen blev jag sjuk och då fick det läggas på is. Men så mysigt det var att äntligen få se denna vackra tjej! Och så skönt att träffa min vän igen. Och ytterligare en sak som är skönt är att kunna lämna tillbaka barnet till föräldern när man känner att man myst klart. Eller när det ska bytas bajsblöja...

Det är så otroligt häftigt (och ibland skrämmande) att känna igen mina eller min makes egenskaper hos vårt barn. När barnet är nyfött börjar släkt och vänner att söka likheter med föräldrarna.

"Jag tror minsann att hon har mammas ögon och pappas näsa."
"Åh, hon ser precis ut som faster/farmor/gammelfaster..."
"Nej men visst är det pappa upp i dagen!"

And so on. Jag gör likadant. Jag ser förvisso inte mitt barn på samma sätt som andra eftersom jag ser henne varje dag, men när jag träffar kompisars nyfödingar så letar jag också likheter med dennes föräldrar. Hos min egna tjej ser jag snarare egenskaper. Positiva som negativa. Jag ser att hon ärvt sin fars musikalitet (till min stora fasa) men även hans intellekt (han är så grymt smart den mannen!). Jag ser att hon har min envishet, min förkärlek till att retas och min rastlöshet.

Och jag vet att det är astråkigt med föräldrar som tjatar om barnen i tid och otid, men min dotter är så jäkla cool!

Min mobil har fått fnatt. Denna bild lånad från kafferecept.nu

Bad i Roslagen.

Det började nån gång under min tonårstid. Jag hade bestämda åsikter om vad jag skulle göra i livet. Eller rättare sagt jag hade mycket bestämda åsikter om vad jag aldrig någonsin skulle göra i livet. Vad jag egentligen ville hade jag inte nån koll på överhuvud taget. Jag vet inte hur många gånger jag yppade orden "jag skulle aldrig..." följt av än det ena, än det andra.

Låt mig ge några exempel på saker jag sagt bara för att sedan göra tvärt om. Jag skulle aldrig...
...nånsin jobba inom sjukvården.
...bo i min hemstad efter studenten.
...skaffa barn.
...plugga i min hemstad.
...bli sådär tråkig när jag får barn.
...jobba i min hemstad efter universitetsexamen.
...jobba på en lungmedicinsk avdelning.
...jobba kvar på ett jobb i mer än 4 år (omväxling förnöjer, typ).
...flytta till just den orten/stadsdelen/förorten

Listan skulle kunna bli oändlig, men jag stannar där. Det här har alltså fortsatt efter tonårstiden och till vuxen ålder. Numera försöker jag hejda mig innan jag bestämt förnekar att jag skulle göra en specifik sak. Man vet inte vad som händer i livet och plötsligt kan man ställas inför ett beslut man aldrig trodde att man skulle behöva närma sig. Det jag tagit upp här är väldigt harmlösa saker men ibland ställs man inför väldigt svåra beslut och jag kan komma på mig själv i dessa stunder att jag fattat ett beslut jag aldrig trodde att jag skulle fatta.

En sak jag funderar mycket på när jag tittar runt på olika forum på nätet (ja, familjeliv i synnerhet) är hur otroligt många det är som inte har förmågan att tänka sig in i någon annans situation. Som inte förefaller kunna känna empati för en okänd människa. Det är personer som direkt går till motattack och gör sitt bästa för att "sätta dit" den ofta ganska olyckliga personen bakom trådstarten. Som tävlar i att ha det värst och ändå klara av att ta hand om sina barn (gärna en hel hög) och trycker upp det i ansiktet på trådstartaren. De här personerna finns såklart även i verkliga livet, även om de på nätforum kan härja fritt utan att avslöja sin verkliga identitet, och är minst lika irriterande där. Allt för att skuldbelägga och trycka ner andra människor. Jag blir helt vansinnig på det! Jag kan inte förstå vad man får ut av att sätta sig över en människa som uttrycker något som är jobbigt. Att anse sig vara så mycket bättre än en annan människa.

Som förälder har man såklart alltid sitt barns bästa i åtanke, vad det än gäller. Jag vill att hon ska hållas varm och torr i sin vinteroverall, att hon ska flyta säkert i vattnet, att hon ska sova tryggt, att hon ska kunna röra sig fritt i hemmet utan risk för onödiga olyckor och såklart att hon ska kunna åka säkert i bilen. 

Det är inte alltid lätt att hitta rätt i denna djungel av prylar till sitt barn. Vissa saker klarar man sig gott och väl utan, medan andra är oumbärliga. Jag behöver nödvändigtvis inte den ultimata leksaken men däremot vill jag ha den ultimata bilbarnstolen.

Jag hoppas att vi (eller vår 2-åring snarare) får chansen att bli testpiloter av AKTA GRACO's senaste bilbarnstol BeLogic.

Vill du också bli testpilot? Anmäl intresse på http://smartsontestpilot.se/belogic/bli-testpilot/

Kolla gärna in den här filmen - http://www.youtube.com/watch?v=i8jS_AE-WXA


Lycka till!

Jag får höra från alla omkring mig att jag inte ska tänka alls på mitt jobb i nuläget. Jag förstår vad de menar såklart, men det innebär inte att jag låter bli att fundera över hur jag ska, och framför allt, hur jag vill jobba framöver. För det har uppenbart inte fungarat så bra sista tiden.

Jag är en sån person som vill mycket. Jag ställer stora krav på mig själv och jag vill se resultat av mitt arbete för att känna mig nöjd. Jag är kreativ och drivande. Har jag åtagit mig något så ser jag till att genomföra det på bästa sätt. Det är inte odelat till min fördel vill jag mena. Det innebär att jag ibland slår knut på mig själv för att nå upp till mina (ibland) orimliga förväntningar på mig själv.

När jag var färdig sjuksköterska arbetade jag i en mindre ort i Norrland. Jag arbetade på en medicinsk vårdavdelning med många akuta intag. Själva området jag arbetade inom var kanske inte mitt förstahandsval. Det var det jobb som fanns just då. Men jag kom att trivas så otroligt bra på den avdelningen. Mina kollegor var fantastiska människor som alla var väldigt olika men som hade genemnsamt att de visade en enorm omtanke både gentemot kollegor och patienter. Det tog mig ett halvår på den nya arbetsplatsen innan jag tog på mig ett extra uppdrag, lockad av lönepåslag och såklart även av utmaningen. Ett par månader senare lockades jag med i en arbetsgrupp som skulle undersöka olika arbetstidsmodeller. Jätteroligt såklart, men ytterligare ett projekt. Jag hade då inte varit färdig sjuksköterska i ett år. Det dök upp ännu mer roliga projekt som jag så gärna ville hoppa på, men då sa min närmsta chef stopp. Min kloka chef. Hon hade genomskådat mig! Hon såg hur mycket jag ville och hur hårt jag jobbade. Men hon såg också att jag inte hade jobbat särskilt länge inom yrket och ville inte att jag skulle göra slut på alla reserver redan (ja, helst inte nånsin). Så jag stannade där. Eller stannade är egentligen fel ord - jag gick vidare. Men tog inte på mig en massa nya projekt och uppdrag.

Efter ett par år flyttade vi söderut och jag bytte arbetsplats. Det tog inte lång tid innan jag tog på mig spännande uppdrag även där. Och så rullade det på. Visst blev jag stoppad även här av min chef när hon tyckte att jag började få för mycket på mina axlar. Men jag lockas av utmaningen. Och jag inbillar mig att jag är rätt bra på att utstråla att "det här fixar jag". Samtidigt är jag väldigt dålig på att backa när jag själv känner att det är för mycket. Det är ju ett misslyckande! Enligt mig. När det gäller mig. Så stora krav.  

Det här är på intet sätt en bra egenskap. Att ställa stora krav på sig själv måste kompenseras med en förmåga att stanna upp och känna efter för att det ska funka. Lyssna till sin kropp. Det är det jag ska bli bättre på nu. Ja jäklar, jag ska bli bäst på det!

Efter en morgon av gnöl, gnäll och skrik från en totalt sjövild dotter blev det äntligen lite lugn och ro här hemma. Det hann bli en väldans lång frukost innan jag till slut lyckades sparka mig själv i baken och ta mig ut för den av läkaren ordinerade dagliga 30-minuters promenaden. Det har gått halvdåligt med såna promenader so far tack vare att jag så lätt får ångest. Men nu har den hållits i chack i hela två dagar så idag var jag redo. Jag hann dock bara strosa i 10 minuter innan jag insåg att jag snart skulle befinna mig i ett sjuhelsickes oväder.

Det blev en osedvanligt snabb promenad hem innan det brakade loss. Sen dess har vi en flod utanför franska balledörren!