Jag förstår uppenbarligen inte allt här i världen
Jag tänkte att jag skulle lägga den här veckan bakom mig och försöka mig på att tänka på annat under helgen. Men innan jag släpper allt måste jag få ur mig mina tankar om de senaste dagarnas händelser. Sen tänkte jag försöka mig på positivt tänkande så att jag kanske till och med orkar mig ut en sväng i helgen. Vädret ska vara fint sägs det!
Eftersom mitt jobb inte finansierar några besök hos en KBT-utbildad individ var jag igår på vårdcentralen för att be om en remiss här i Stockholm som jag vet har relativt korta väntetider. Läkaren var något förvirrad över hela situationen (det har ju vart några turer fram och tillbaka) men skickade i alla fall iväg den efterfrågade remissen. Nu är det upp till dem att avgöra om de kan hjälpa mig med all ångest. Förhoppningsvis ska jag få besked i nästa vecka.
Så var det försäkringskassan. Jag fick till slut tag på min läkare på företagshälsovården sent i eftermiddags. Hon blev väl inte särskilt förvånad över det jag berättade och bad om namn och telefonnummer till min handläggare på försäkringskassan så att hon kan ringa henne på måndag morgon. Det var skönt att prata med henne. Även om jag mest snyftade och hulkade och försökte få fram hur jäkla jobbigt det här känns. Men som sagt, nu kan jag inte göra nåt mer den här veckan utan får vänta tills min läkare pratat med handläggaren på försäkringskassan.
Det är mycket jag inte förstår i det här. Och tyvärr har avslaget från försäkringskassan inte gjort annat för mig än att skicka mig tillbaka i tiden ett antal veckor. Det känns tungt att jag hade börjat må bättre och känna att jag faktiskt orkade mer än tidigare bara för att få allt raserat på några minuter. Det handlar inte ens om pengarna. Visst, det är ett ordentligt ekonomiskt bortfall att vara sjukskriven och dessutom kanske inte få en enda krona i ersättning. Men det som gör att det här tar så hårt är att jag känner mig misstrodd. Och helt uppgiven. Det känns som att de inte tror att jag är sjuk. Jag blev i alla fall mer arg än ledsen efter att ha pratat om det här med min kära far, som i sin tur också eldade upp sig ordentligt. Jag ska verkligen försöka vända på den här situationen och försöka kämpa vidare. Men fans jävla skit vad pissigt det känns!
Och med det sagt försöker jag släppa det här för en stund. Jag är rädd för att jag kommer få tillfälle att återkomma till det här förr eller senare. Men i nuläget släpper jag det.
Eftersom mitt jobb inte finansierar några besök hos en KBT-utbildad individ var jag igår på vårdcentralen för att be om en remiss här i Stockholm som jag vet har relativt korta väntetider. Läkaren var något förvirrad över hela situationen (det har ju vart några turer fram och tillbaka) men skickade i alla fall iväg den efterfrågade remissen. Nu är det upp till dem att avgöra om de kan hjälpa mig med all ångest. Förhoppningsvis ska jag få besked i nästa vecka.
Så var det försäkringskassan. Jag fick till slut tag på min läkare på företagshälsovården sent i eftermiddags. Hon blev väl inte särskilt förvånad över det jag berättade och bad om namn och telefonnummer till min handläggare på försäkringskassan så att hon kan ringa henne på måndag morgon. Det var skönt att prata med henne. Även om jag mest snyftade och hulkade och försökte få fram hur jäkla jobbigt det här känns. Men som sagt, nu kan jag inte göra nåt mer den här veckan utan får vänta tills min läkare pratat med handläggaren på försäkringskassan.
Det är mycket jag inte förstår i det här. Och tyvärr har avslaget från försäkringskassan inte gjort annat för mig än att skicka mig tillbaka i tiden ett antal veckor. Det känns tungt att jag hade börjat må bättre och känna att jag faktiskt orkade mer än tidigare bara för att få allt raserat på några minuter. Det handlar inte ens om pengarna. Visst, det är ett ordentligt ekonomiskt bortfall att vara sjukskriven och dessutom kanske inte få en enda krona i ersättning. Men det som gör att det här tar så hårt är att jag känner mig misstrodd. Och helt uppgiven. Det känns som att de inte tror att jag är sjuk. Jag blev i alla fall mer arg än ledsen efter att ha pratat om det här med min kära far, som i sin tur också eldade upp sig ordentligt. Jag ska verkligen försöka vända på den här situationen och försöka kämpa vidare. Men fans jävla skit vad pissigt det känns!
Och med det sagt försöker jag släppa det här för en stund. Jag är rädd för att jag kommer få tillfälle att återkomma till det här förr eller senare. Men i nuläget släpper jag det.
Kommentarer
Trackback
