Ibland är jag faktiskt seriös

Inte för att jag önskar att jag bodde själv, men de kvällar min man jobbar sent (eller gör något annat som innebär att han inte är hemma) och dottern somnat är helt klart mycket trevliga kvällar. Jag är envåldshärskare över fjärrkontrollen, datorn och badrummet. Det är tyst, bortsett från grannens trancemaraton.

Så, vad gör jag? Man skulle kunna tro att jag sitter med tända ljus och en kopp te (eller varför inte ett glas vin?) och njuter av tystnaden. Kanske läser en bok om mindfulness och gör avslappningsövningar. Men det vore inte riktigt sant. Nej, jag tittar på Familjen Annorlunda och känner hur jag blir allt mer stressad. Jag tycker att mitt egna barn räcker alldeles utmärkt för stunden. Bara tanken på ytterligare NIO är lite mer än jag klarar av just nu. Så jag sitter och tittar och blir irriterad för att jag inte byter kanal och tittar på nåt vettigare. Härliga ensamkväll!

Jag är ingen vän av tidig uppstigning. Nu har vi förvisso en sådan tur att det är sällan som dottern vaknar riktigt tidigt på morgonen. Däremot kan hon sova som en kratta om nätterna. Men imorse gjorde hon klart för mig att det var dags att lämna sängen redan 05:35. Det kändes som att jag gick i sömnen när jag blandade en flaska välling, bytte blöjan och plockade fram paddan. Sen somnade jag på soffan bredvid barnet medan hon utforskade sina favoriter på youtube.

Snart blev jag väckt av någon som ryckte mig i armen och med bestämd stämma meddelade att jag måste följa med till hennes rum. Jag flyttade mig från soffan in till hennes säng och deltog i nattning av gosedjuren. Jag slumrade lite till. Med betoning på lite. Strax vaknade jag av att hon stod framför mig med en luciakrona på huvudet och bad mig sjunga luciasången. Hon hade nog hunnit säga det några gånger innan jag vaknade för hon lät väldigt irriterad. Sömndrucken började jag sjunga sankta lucia. Hon såg nöjd ut och log mot mig. Jag försökte sluta efter första versen men efter en sträng blick fick jag snällt sjunga vidare. Där nånstans insåg jag att loppet var kört och fick lov att vakna på riktigt.

Jag var på personalfest igår. Länge sedan sist och väldigt trevligt. I vanlig ordning var jag så trött innan att jag var beredd att strunta i allt och gå hem och lägga mig. Men jag tänkte att jag skulle åka dig en stund i alla fall.

Jag stod i omklädningsrummet och rotade runt bland kläderna som jag slängt ner i väskan på morgonen när jag insåg att jag inte alls tagit med några strumpbyxor till kjolen utan leggings. De enda strumpor jag hade var väldigt lila. Så där stod jag med blus, klänning, svarta leggings och lila strumpor och kände mig som Pippi Långstrump. Ska man aldrig kunna få känna sig lite vuxen?

Det slutade dock lyckligt eftersom jag hann slinka in i en butik och köpa ett par svarta strumpor.

Under slutet av förra veckan kom informationen om att det nu går vattkoppor på dotterns förskoleavdelning. Det kan jag köpa. Alla får vi det förr eller senare. Hellre förr. Så jag väntar med spänning på de första kopporna och hoppas att de ska komma igår. För får hon det nu stör det inte den resa vi tänkt göra om nån vecka. Men det är som det är och det blir som det blir med den saken.

Idag när maken hämtade dottern från förskolan kom ännu ett meddelande. Nu är det inte bara vattkoppor som går utan även springmask. Jomen tjena så roligt. Jag fullkomligt hatar tanken på maskar som kryper runt i tarmen. Jag vill inte se en enda jävla mask titta ut vid ett blöjbyte. Jag vill inte käka maskmedicin och tvätta sängkläder och underkläder i 90 grader.

Nej, jag säger som dottern. No no nooooooo, jag vill inte!! Håll er borta maskjävlar!

Och jag fick snällt ta på mig ett par röda ballerinaskor medan hon tog på sig ett par vita. Mina matchade långkalsongerna och strumporna väl.

Isdroppar på kvist.

Det har hunnit bli slutet av januari och äntligen kommer lite snö så att man kan skryta med att ha åkt pulka. Förhoppningsvis kommer ett par centimeter till så att vi kan fortsätta åka lite mer veckan som kommer. Det gäller att passa på innan de hinner sanda och salta. Man kan såklart åka pulka även då, men det låter så förfärligt!

När vi åkt klart går det bra att snön töar bort. Det är ju lättera att parkera bilen utan snön. Men vi njuter av allt det vita en stund till!

Det här var den lite mer städade hörnan av dotterns rum igår.

Happy ending!

Jag tänkte ta tillfället i akt att intervjua mig själv. Jag väljer att ställa en enda öppen fråga. Så, hur går det nu då med utmattningssyndromeriet?

Tackar som frågar. Det går framåt. Orken börjar sakta men säkert komma tillbaka även om den vissa dagar tycks lysa med sin frånvaro. Jag har mindre ångest än tidigare vilket är en stor befrielse. Jag klarar till exempel av att åka tunnelbana och buss utan att tro att jag ska dö. Och det underlättar onekligen vardagen en smula. Jag hämtar barnet från förskolan dagligen och jag orkar vara hemma med henne en dag om hon behöver vara ledig. Jag arbetstränar och även det går bra, även om det tar mycket energi. Enligt läkaren är jag ett skolboksexempel så allt är i sin ordning.

Kommer du att fortsätta på ditt gamla jobb? (Här har jag som du märker ändrat taktik och bestämmer mig för att ställa fler frågor)

Ja, tills vidare. Jobbet i sig var långt ifrån den enda anledningen till att jag hamnade i ett utmattningssyndrom utan det var många bidragande orsaker. Hade jobbet varit boven i dramat hade jag nog funderat på att bryta helt. Men jag trivs på mitt jobb och med mina kollegor. Så jag blir kvar ett tag till. Men det är klart att jag ibland funderar på vad jag skulle kunna tänka mig att göra istället.

Och vad skulle du kunna tänka dig att göra då?

Ja, det är väl det jag inte riktigt vet. Det finns mycket jag gillar, men inget som jag brinner för. Jag tycker förvisso inte att man behöver arbeta med det man brinner för. Förhoppningsvis har man en fritid också där man kan ägna sig åt sånt. Nåt som bidrar med tillräckligt med pengar till hushållet utan att jag ska behöva slita skiten ur mig. Det skulle jag vilja jobba med. Gärna ett jobb med relativt fria arbetstider. Kunna jobba på kvällar och helger om jag så önskar. Kunna arbeta hemifrån delar av tiden. Men med vad?!

Vad tänker du göra härnäst i livet?

Jag tänker fortsätta ta det lugnt. Försöka hålla mig själv från att starta upp en massa olika projekt. Jag skulle vilja börja med yoga, gå en fotokurs och kanske nån kurs i webdesign, ta upp sjungandet, resa... Det kliar i fingrarna! Men just nu räcker det med att gå till jobbet, äta, ta hand om barnet och sova. Ja och att träffa nån vän nu och då. Resten av livet ligger på is tills det finns mer energi att ta av. Så det blir inte så mycket mer spännande än så.

Tack då.

Tack själv.

Vem blir inte rädd av att möta detta ansikte när man helt fredligt smyger in i dotterns sovrum sent på kvällen för att stoppa om henne?! Jag blir definitivt lite rädd. Dockor är sällan söta, de är bara läskiga.

Jajjemen, här kommer den. Nyss hemkommen från jobbet hoppar jag i ett par slitna plyschbyxor, en stor t-shirt och tjocksockar. Nu är jag redo för lek. Ska bara hämta barnet först. Kanske ta en stor kopp kaffe också.

En ensam vit amaryllis.

Jag sitter i soffan och tittar på röran i lägenheten och tänker att jag borde plocka undan lite. I alla fall så att man obehindrat kan ta sig mellan soffan och köket/sovrummet/badrummet. Det vore trevligt att inte kliva på sylvassa legobitar eller en brandbil. Men samtidigt är det ju så förbenat skönt att bara sitta stilla så länge barnet leker själv.

Den enda fria passagen för stunden är mellan soffan och barnets rum.

Efter en mycket trevlig kväll med trevligt sällskap, fantastiskt god mat och husets vita (det var inte lika fantastiskt) kom jag hem i rimlig tid, somnade som en stock för att sedan vakna mitt i natten av ett överjävligt illamående. Istället för välbehövlig sömn ägnade jag halva natten inne i badrummet. Antiklimax! Jag funderade en stund på att ta in täcke och kudde och lägga mig och sova på badrumsgolvet men det fick bli soffan istället.

Nåväl, jag måste säga att det var värt det trots allt. Det var otroligt skönt att få sitta i lugn och ro (dvs utan tillörande barn) på en restaurang och inte känna av någon som helst ångest. Nästa gång blir det en annan restaurang bara.

Lika mysigt som det är att plocka fram julpyntet framåt första advent är det att städa undan skiten efter nyår. Där nånstans brukar jag ha ledsnat rejält och längta efter en stor bukett tulpaner istället. Så julpyntet försvann raskt igår och en tulpanbukett har prytt vårt köksbord i ett dygn. Nu har den vissnat. Nåväl, so long julen!

Jag är inne i en minst sagt intensiv drömperiod. Jag är med om att lösa mordgåtor, får uppleva jordens undergång, får hjärtattack och flyr från mördare om nätterna. Det kanska låter som mardrömmar men de är mer spännande. De leder förvisso till en del oro vissa nätter men mestadels är det helt ok. Jag får lite huvudbry när jag vaknar om inte annat.

Imorse när väckarklockan ringde var jag glad över att komma ifrån en gäddattack. Jag låg inlagd på sjukhus och hade fått fisksoppa. När jag tittat ner i skålen en stund såg jag att det låg hela fiskhuvuden (med de främre gälarna kvar) i soppan. Och efter ytterligare en stunds stirrande såg jag att en av dessa fiskhuvuden levde och simmade runt. Inget konstigt med det tyckte jag. Soppan var ju upptinad så om fiskarna behagade vakna till liv vore det helt i sin ordning. Jag lutade mig tillbaka i soffan där jag satt när fiskhuvudet gjorde ett hopp upp ur skålen och försökte bita mig. Gång på gång attackerade fisken (som nu förvandlats till en gädda) mig och jag försökte hoppa undan. När jag börjat slåss på alvar mot fisken så ringde klockan. Det tackar vi för.

Får se vad drömmarna bjuder på för spännande inatt.

Det fick bli en tecknad bild. Jag vill ju inte skrämmas i onödan.

Nyårsdessert! Inget jag kommer sno ihop idag tror jag bestämt.

Nej det blev inga nyårslöften för min del. Jag tänker varken lova att gå ner i vikt, träna en massa, äta nyttigare eller liknande. Jag tänkte helt enkelt fortsätta ta en dag i sänder. I alla fall till en början. Sen kanske jag avancerar och börjar tänka en och en halv dag framåt, typ. Men det var ett ofantligt trevligt nyårsfirande vi fick. Vi firade på bästa sätt - borta. På det sättet slipper man både städning och disk och kan bara ägna sig åt sin egen bakfylla dagen efter. För just det här året började med en rejäl sådan. Helt oplanerat eftersom vi tänkte att vi skulle köra hem efter tolvslaget. Men istället sov vi kvar hos våra vänner.

Idag var det hög tid att återvända till verkligheten och jag börjat arbetsträna. Två timmar på arbetsplatsen per dag kan tyckas låta futtigt, men jag kan lova att två timmar är ungefär vad jag orkar med i nuläget. Det var på ett sätt väldigt skönt att vara tillbaka men samtidigt väldigt märkligt då jag känner mig som ett ufo. Har svårt att ta in vad som händer omkring mig. Svårt att koncentrera mig. Men jag skötte mig rätt bra tror jag. Sen jag kom hem har jag dock legat på soffan och varit tacksam för varje stund som dottern lekt på egen hand. Så jag räknar med att den här veckan kommer att bli rätt ansträngande.

Nåväl, min egentliga tanke var att önska en god fortsättning! Så nu önskar jag det.

Nyårshåret!