Ibland är jag faktiskt seriös

Men det blev riktigt bra! Jag fick klura en stund innan jag listat ur var jag skulle hänga upp den. Vi bor ju rätt litet och har väggar som är omöjliga att borra i så jag hade ingen lust att göra nya hål i väggen. Lösningen blev att hänga den över sovrumsdörren. Jag hittade ett gammalt tyg som jag haft som som sänghimmel för flera år sedan och klippte två rektangulära bitar som jag fyllde med dekorationsglas. Det blev perfekta tyngder.

Färdiga resultatet!

Jag är en aktiv användare av facebook sen 2007. Ganska rejält aktiv till och med. Jag är inne en massa gånger varje dag och kollar status, tittar på vänners fotoalbum, skickar meddelanden och håller mig på så vis uppdaterad om vad som händer mina vänner runt om i världen. Jag älskar och hatar facebook. Jag älskar hur enkelt det är att hålla kontakten med gamla vänner som man inte träffar så ofta längre. Men jag hatar informationshetsen.

Mitt ogillande av facebook har sin grund i detta ständiga publicerandet av bilder, incheckningar och statusuppdaterníngar för att ingen nånsin ska missa något som händer i ens liv. ALLT ska dokumenteras. Det är ett nytt statusmeddelande när man kommer till restaurangen, tillsammans med en incheckning med samtliga som är med, statusuppdatering när kyparen kommer, när vinet anländer till bordet, till förrätten, huvudrätten, toalettbesöket, efterrätten och så en utcheckning när man lämnar restaurangen. Med tillhörande bilder såklart som bara skriker "titta vad roligt vi har tillsammans!".

Jag kan inte låta bli att undra om inte själva upplevelsen förtas av att man är så fokuserad på vad man ska skriva och publicera på facebook. Nu låter jag väl gammal och bitter igen men det må så vara. Men jag förstår verkligen inte det här!

Hösten är, förutom att vara en mycket trevlig årstid, en tid på året då det blir många presentköp för min del. Flera nära vänner och familjemedlemmar fyller år. Sen fyller maken år. Sen kommer farsdag, vår bröllopsdag och därefter ytterligare ett par födelsedagar före julen. Puh...

När orken tryter är det svårt att hitta tillfälle att gå i affärer, även om jag normalt sett gillar det. Men inget problem som inte har en lösning - jag har blivit ett fan presentshopping online. Dessutom slipper man påträngande försäljare. Mitt nya intresse har dock lett till att jag numera kan mitt visakortnummer utantill. Samt giltighetsdatum och CVC-kod...

Jag gick in i en galleria på vägen hem från mitt tunnelbaneåkande. Tänkte att har jag klarat av det så fixar jag en stund bland folk trots lunchrusning. Och visst gick det bra. Men jag hann inte mer än 20 meter in förrän den första unga killen stegade fram med ett "Hallå fröken, vilken operatör ringer du med?". Jag är av åsikten att det är oförskämt att ignorera någon så jag hälsar tillbaka men lägger snabbt till att jag inte är intresserad av några mobilerbjudanden för stunden. Hade denna försäljare nöjt sig med det svaret hade allt varit väl, men det gör han ju inte. Jag går vidare och han fortsätter mala på om något erbjudande tills jag inte hör honom längre.

När hans röst tystnat ser jag en bit bort ytterligare några unga personer vid en provisoriskt uppställd försäljningsdisk, letandes efter nya offter. Jag lyckas hitta en man som går åt samma håll som mig och går i skuggan av honom förbi så att han är den som fångas av ett glatt "vilket elbolag har du?". Glad över att ha undkommit ytterligare en attack råkar jag springa rakt in i en ung tjej som räcker fram ett litet jospaket till mig samtidigt som hon med ett leende frågar mig om jag är nöjd med min mobiloperatör. Vid det här laget hade jag hunnit vistas hela två minuter i gallerian så jag borde kanske inte varit förvånad.

Jag blir vansinnig på dessa försäljare! Ja, det är unga människor som behöver ett jobb, men när någon inte lyssnar till ett "nej, tack" blir jag arg. Vill jag byta mobiloperatör eller elbolag så gör jag inte det i en galleria. Jag är där för att shoppa. Eller möjligtvis för att ta en fika. Lämna mig ifred!

Barnet är friskt, maken är frisk, jag är dyngförkyld, solen skiner, det borras i väggarna och jag ska ut och åka tunnelbana. Tjihoo! Men jag kan inte gärna komma till terapeuten imorgon utan att ha åstadkommit något den senaste veckan. Då kan jag lika gärna ligga nerbäddad i soffan. Och det vill jag inte. Nu tar jag nya tag på vägen mot ett bättre mående!

Ingen adventsstake än. Dock ett doftljus med aningens för stark doft.

Tänkte att jag och dottern skulle trixa ihop pepparkakshuset som blev kvar här hemma (omonterat) efter förra helgens besök. Problemet är bara att jag egentligen gillar att ha det rätt snyggt. För den som undrar hör snyggt och 2-åring inte ihop. Så jag började på egen hand för att fixa grunden. Sen fick jag inse att det var nog med snygghet och jobbade därefter i rask takt. Jag spritsade glasyr för allt jag var värd. Försökte få till istappar men när det började droppa var dottern framme med sina små fingrar och samlade snabbt upp det som rann. Smask smask. Några prydnadsstenar, det vill säga non stop, hann hon stoppa i munnen innan hon insåg att det var väldigt äckligt och spottade ut den bruna sörjan på golvet. Dekorera var däremot hennes grej. Det höll vi på med en bra stund. Sen fick det vara nog innan pepparkakshuset åkte upp på en byrå innan den blev till en rivningskåk.

Svettigt men roligt!

Vitmossan fick tjänstgöra som bomull.

Jag har funderat mycket över om jag hade kunnat undvika att hamna mitt i detta utmattningssyndrom. Vad jag hade kunnat göra annorlunda. Men hur jag än funderar över det så återkommer jag till att jag nog inte hade kunnat göra så mycket. Jag tror i ärlighetens namn inte att det går att hindra en annan människa från att göra misstag. Man behöver göra sina egna misstag och förhoppningsvis lära sig från dessa. Det hjälper föga att några lite försiktigt påpekar att man kanske har lite för mycket på sitt bord. För det är desto fler som står och hejar på. Som applåderar framstegen och följer en med glada hejarop hela vägen in i väggen.

Sen tystnar applåderna. Och kvar står jag med en sjuhelsickes massa inre konflilkter. Konflikter mellan karriärkvinnan och barnet. Konflikter mellan den jag vill vara och den jag är. Och jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.

Jag tror att det här kommer att leda till något gott. Att jag kommer att komma ur det här som en starkare, klokare människa. Men vägen dit tycks lång.

Jag kan nog inte med ord beskriva hur välbehövligt det var att få sovmorgon. Det har varit saker som behövt göras på förmiddagarna i närmare en veckas tid nu och det känns. Men idag stängde jag öronen för hamrandet i fasaden och sov vidare. Nu ska jag samla tankarna med hjälp av min trogna följeslagare.

Ibland stöter jag på människor, antingen i verkligeheten eller i overkligheten på nätet, som har en förmåga att alltid hamna i konflikter med andra människor. Som alltid tycker sig bli orättvist behandlade och har en förmåga att börjar bråka med sina vänner och bekanta. Gång på gång. Och som ett resultat av detta säger de upp bekantskapen, för evigt eller för en tid, med sina vänner. Vareviga gång är det den andra personen som har gjort fel. Det är alltid den andras fel. Aldrig någonsin kan dessa människor se till sig själva och sin del i konflikten. Och när jag möter dessa människor vill jag bara skrika SE DIG SJÄLV I SPEGELN. Vad är den gemensamma nämnaren i alla dessa konflikter?

Idag är en sån dag då jag försöker hålla ihop huvudet och inte så mycket mer. Jag fastnade i en tankespiral om hur någon eller några skulle lyckas ta sig in genom masonitskivan som utgör en stor del av vår sovrumsvägg för tillfället och kunde inte somna igår kväll. Jag hann i mina tankar gå igenom en mängd olika scenarion och alla slutade mer eller mindre illa. Inte för inkräktaren men för oss som bor här. Det blev liksom bara värre och värre. Och självklart förstod jag att det var just vår lägenhet som skulle invaderas av mördare och inbrottstjuvar (det var multitalanger som skulle ta sig in). Så nu är jag otroligt seg i huvudet. Allt har gått mycket långsamt. Det får helt enkelt vara en sån dag.

Jag skulle tro att det inte finns en människa på denna jord som inte går igenom en eller flera livskriser genom åren. Det behöver inte nödvändigtvis innefatta ond bråd död, även om just den punkten är oundviklig för oss samtliga, utan kan röra vad som helst. Sen tycks en del människor väldigt förskonade medan andra drabbas hårt. Något av det svåraste man gör när man hamnar i en kris är att acceptera det som händer.

Jag brottas med detta dagligen. När det här började hade jag fullt upp med att överhuvud taget ta mig igenom dagen. Och det var ingen enkel uppgift. Men där låg mitt fokus - sova, äta, vila, ANDAS!! Det fanns inget utrymme att fundera över vad jag skulle kunna göra istället. Med tiden har det blivit enklare att ta sig igenom dagen, helt klart. Jag vaknar, duschar, äter, promenerar, vilar, hämtar på förskolan, lagar lite mat och gör emellanåt en utflykt med följeslagare. Och jag brottas med ångesten genom allt detta. Och visst blir det lättare. Men jag hade en föreställning om att jag skulle må så mycket bättre nu än vad jag gör. Och jag har otroligt svårt att acceptera att jag befinner mig just här, där jag är.

Faktum är att jag inte kan påverka att jag hamnat i den här situationen. Det hjälper mig inte att jag nu kan se de varningssignaler som jag då inte riktigt såg. Nu befinner jag mig mitt i en situation som är som den är. Det enda jag kan göra är att försöka acceptera det som händer och gå vidare. Jag kan inte påverka det som redan hänt, jag kan bara påverka hur jag agerar från och med nu. Men jäklar så svårt det är!

Vegetarisk buffe.

Ett fåtal av alla kransar.

Jag anser mig vara en rätt social varelse. Jag gillar att ha människor omkring mig. Och då helst vänner. Nya bekantskaper är också trevligt. Men jag har en förmåga att drabbas av akut ordbajseri när jag träffar för mig främmande människor. Särskilt när det är människor som jag vill göra nåt slags gott intryck på, till exempel kollegor på en ny arbetsplats. Jag vill då gärna framstå som en person som har något att säga, som är intressant. Men min vilja att vara just intressant i dessa lägen gör att det låser sig. Totalt. Och plötsligt börjar min hjärna gå på högvarv i jakten på ett intressant samtalsämne. Då blir det liksom inget bra. Jag hör mig själv säga de mest  intetsägande sakerna. Jag fastnar i en historia utan poäng, som dessutom aldrig tycks ha ett slut. Med lite tur blir jag avbruten av den andra personen i fråga. Annars får jag avbryta mig själv. Ursäkta mig med att jag behöver gå på toaletten eller nåt. Då kan jag gå undan en stund och klura på nya intetsägande samtalsämnen att bombardera min nya bekantskap med.

Jag hittade en bild från i somras då vi var ute på landet tillsammans med min familj. Vi skulle göra rabarberpaj men insåg att våra egna rabarber var ena sorgliga stackare. Så vi tog bilen till min kusins stuga en liten bit bort och pallade rabarber från deras tomt. Älskar grannar med rabarber!

Jag avskyr att behöva tänka på vad jag har på mig här hemma. Vi bor en halv trappa upp och har därmed viss insyn. Både från gatan utanför och från fastigheter runt omkring. Och jag skiter högaktningsfullt i om någon råkar titta in genom vårt fönster samtidigt som jag går naken in i köket för att hämta ett glas vatten eller traskar från badrummet till sovrummet efter en dusch. Det är inte så att jag står och trycker tuttarna mot fönstret. Jag brukar inte ens tända lampan i köket om jag nu är naken. Jag anser att man måste kunna känna sig fri att gå klädd eller oklädd som man önskar i sitt hem.

Nu har vi i två veckor haft byggarbetare som kommer och går under dagens lopp och jag har fått tänka om. De bankar förvisso rejält på ytterdörren först och vrålar "BYGGARBETE!" när de kommer in om man inte själv hinner öppna dörren. Men det innebär att jag måste tänka på att hela tiden ha kläder på mig. För även om jag är relativt obrydd så känns det inte riktigt okej att öppna dörren i byxor och bh. Det är ju trots allt deras arbetsplats vi snackar om. Men jag har lite svårt att slappna av här hemma. Är alltid lite på vakt eftersom att jag aldrig vet när de kommer in.

Men så bankar någon på dörren och jag öppnar. En man går in i sovrummet och börjar såga i väggen så det står härliga till. Jag står emot min inre ordbajsare och håller mig undan. Vill ju inte att han ska såga av sig nån kroppsdel som följd av att jag står och stör honom. Så är han klar och vips så har vi två tjusiga skåror i sovrumsväggen och jag är åter ensam hemma.

Det kommer bli så otroligt bra när det är klart men för stunden känner jag mig lite som en gäst i mitt eget hem. Men det finns i alla fall en stor fördel med detta eviga borrande - jag hör inte längre vad jag tänker!

Jag kan inte låta bli att förundras (eller kanske snarare förfäras) över dessa par som envisas med att skicka ömhetsbetygelser till varandra på facebook. Par som lever under samma tak. Det är alltså inte så att de aldrig ses och inte har möjlighet att säga detta direkt till personen i fråga. Men så kommer dessa puttinuttiga meddelanden i tid och otid och jag undrar för vem detta skrivs. Varför har man ett behov av att meddela samtliga vänner något som bara rör ens respektive? Varför pratar man inte direkt med varandra istället?

Jag har en teori om att det är samma personer som skriver dessa meddelanden till sin partner som skriver till sina vänner om sånt som kanske vore lämpligare att säga face to face. Som att gratulera till en graviditet när det inte riktigt är offentligt, för att riktigt visa hur goda vänner man är - I'm the chosen one! Eller som absolut måste gratulera sina vänner på födelsedagen även på facebook, som om det inte riktigt räknas att man ringt eller skickat sms. Det syns ju inte utåt. För det som inte finns på facebook har aldrig hänt, eller?!

Sitter och läser igenom ett häfte som jag fick från min terapeut och fastnade för några rader. Här fritt sammanfattat av mig, därav inga citationstecken. 

Alla känslor innehåller en impuls att göra någonting. Precis som andra informationskällor kan känslor ha fel. En känsla är bara en känsla. Den ger en bild av verkligheten - men den bilden behöver inte vara sann.

There you go! Nu ska jag gå vilse på Spotify.

Som kvinna får jag ofta höra att jag ska vara tacksam för att jag lever med en man som är en engagerad pappa. Som går med barnet till lekparken, som hämtar och lämnar på förskolan, som sköter läggningar och mornar i lika stor utsträckning som mig. Som utan att gnälla sköter hem och familj när jag blir sjuk. Som anser det är självklart att dela på ansvaret i hemmet (även om vi kan ha olika uppfattning om vad detta ansvar ska innefatta) och som ser till att vi båda får egentid när vi behöver. Och visst är jag glad att jag lever med denne man, just för att han är den han är. För att jag älskar honom. Men tror ni att han någonsin fått höra att han ska vara tacksam för att han lever med en kvinna som är en engagerad mamma? Skulle inte tro det. Ska jag verkligen vara tacksam för att min man är en fullt fungerande, tänkande människa? Borde inte det vara det normala?!

Det här var alltså igår, efter balsamtvätt. Idag är det rakare och ostyrigare.

Frågor på det?

En promenad och en lunch senare känner jag mig något bättre till mods. Och jag slår mig ner för att ta dagens första kopp kaffe. Egentligen är det väl ett hån mot kaffe att kalla det jag snart ska dricka för just det. Det är mest varm mjölk med en skvätt bryggkaffe i. Men nu ska vi inte va såna...

Helgen som var köpte vi äntligen två nya lampor till ena fönstret i vardagsrummet. Det var välbehövligt med tanke på att vi under vinterhalvåret lever i nåt slags dunkel i den här lägenheten. Jag ska inte påstå att vi har fullt dagsljus här hemma nu men det blev helt klart bättre.

Det finns olika sätt att ta till sig av kritik. Det finns förvisso konstruktiv kritik och riktig jävla skit-kritik också. Men hur man väljer att bemöta den kritik man får är väldigt olika. Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde säga "jaha, säger du det... vad intressant!" när någon kritiserar mitt beteende och varför jag reagerar som jag gör. Nu är jag inte riktigt så.

Min terapeut är bra på att utmana mitt tänkande. Flera gånger har hon kommit med frågor i stil med "Kan det vara så att du helt enkelt har en föreställning om att du ska vara så här när du egentligen är så här?". Och min spontana tanke är "Men det var det mest KORKADE jag hört på länge! Det där är så jäkla långt från sanningen!". Mitt svar blir oftast ett tveksamt "Mmm... jag vet inte...". Men i tankarna är jag så in i helvete upprörd. Det gäller förmodligen all kritik jag får. Jag slår ifrån mig och tänker att den person som ifrågasätter mitt agerande är helt ute och cyklar (och helt dum i huvudet). Sen går en tid och jag tänker tillbaka på det personen sagt med stor irritation. Vissa gånger har jag rätt i mina tankar och den person som kommit med påståendet var kanske ute och cyklade. Men allt som oftast inser jag efter ett tag att det låg en hel del sanning i det hela. Min terapeut är bra på att träffa rätt, för det mesta. Men den insikten dröjer en fyra, fem dagar. Sen slår den mig med full kraft. Som en enda stor aha-upplevelse - "Ja, hon hade ju faktiskt helt rätt! Se på fan!".

Men jag antar att det är så jag fungerar. Och jag kommer ju till insikt till slut. Just nu är jag inne i irritationsfasen. Och har en hel del ångest. Men det har jag ofta ett par dagar efter ett besök. Det blir så mycket att tänka på. Så många nya insikter att konfronteras med. Och så många sätt jag måste utmana mig på. Så jag ränknar med att jag framåt helgen kommer vara mindre irriterad och ha mindre ångest. Om inte tanken på att börja gå tillbaka till jobbet blir för mycket för lilla jag.

Som så många andra har även jag fastnat i träsket Wordfeud. Jag har tack och lov ingen iPhone så jag kan inte sitta på tunnelbanan, bussen, stå i kön på ICA eller liknande och spela. Jag spelar på vår iPad. I hemmet. Oftast i soffan. Och jag tycker att det är som allra roligast att spela med någon som är lite aktiv i sitt spelande och inte lägger ett ord var femte timme. Och jag spelar i nio fall av tio mot en okänd motspelare.

Egentligen gillar jag betapet bättre. De har en vettig ordlista. Inte en massa böjningar och hitte-på ord som Wordfeud tycks ha. Och man väljer själv i början av spelet brädets utseende samt tidsram. Har jag 10 minuter att avvara så startar jag ett spel på 10 minuter. Enkelt och bra. Inte en massa avslutade spel. Och där går det inte heller att avbryta ett spel utan att det påverkar din "rating" (nu börjar mitt svenska ordförråd sina... måste bero på Wordfeud). Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag borde plocka bort Wordfeud från paddan och bara spela betapet istället.

Men åter till saken. Det som stör mig allra mest (och det här möts man såklart av även på betapet) är när man möter personer som vill bli ens "vän". Jag lägger första ordet och så kommer ett "hej". Så långt är jag med på noterna. Alltid trevligt att säga hej till någon man spelar mot och jag hejar tillbaka. Man hejar och man säger tack för god match eller liknande. Men vissa nöjer sig inte med det. Då kommer ett "e du kille lr tjej? :)))". Jag orkar sällan svara på dessa frågor. Möjligen skriver jag ett "Har det någon betydelse för mitt spelande?". Ja jag är kanske skittråkig men jag vill inte ha nya "vänner". Då kommer ett "du kanske bara e osossial. ääh skit samma!" Ja, jag kanske bara är osocial. Eller så är jag helt enkelt inte intresserad av att chatta med vare sig tolvåringar eller pedofiler. För nu kommer mina fördomar fram, men jag inbillar mig att det är främst de två grupperna som börjar chatta på detta forum. Jag vill inte bli din vän! Jag vill bara ägna mig åt en stunds förströelse i form av spelande.

Det är lustigt vilken bild man får av en person enbart genom att lyssna på dennes röst. Igår förmiddag satt jag i soffan och läste tidningen med TV'n på i bakgrunden. Så hör jag en välbekant stämma från radion och tittar upp ifrån min tidning. Det tar mig en stund innan jag kopplar att rösten verkligen hör samman med den man som sitter vid bordet på Nyhetsmorgon och samtalar. Det är Henrik Torehammar från Brunchrapporten i P3. Han hörs och syns säkerligen även på annat håll, men det är därifrån jag "känner" honom. Hans stämma följer med mig på mina dagliga promenader. Och genom att lyssna på honom har jag också byggt upp en bild av hur han ser ut. I mitt huvud är han en ganska liten person. Liten som i kort och finlemmad, inte liten som i obetydlig. Jag har tänkt mig att han ser ut ungefär som Pekka Heino (från SVT) av någon anledning. Fast kortare då. Men det är inte den bild jag har av honom som möter mig i rutan. Han är både mer bredaxlad och och större än vad jag trott. Det blev helt fel!

Idag fanns han i mina lurar igen. Och jag har inte riktigt lyckats koppla ihop hans egentliga utseende med hans röst än. Jag får väl googla bilder på honom så ska väl poletten ramla ner snart. Nu börjar jag.

Bild lånad från sr.se/brunchrapporten

Återigen en promenadbetraktelse. Inte så konstigt kanske, det är under mina promenader jag rensar huvudet på all skit och tar in nya tankar. Och då är jag extra uppmärksam på vad som händer omkring mig. De senaste månaderna har Stockholm beskurits och krattats inför vintern. I små trädgårdar och stora parker. 

Längs en gångstig strax under Essingeleden ser jag ett träd som beskurits ordentligt. Det är ett kraftigt träd som jag inte tänker artbestämma, av den enkla anledningen att jag inte kan det. Men stort är det. Det är inte så mycket beskuret inför vintern som för att undvika trädgrenar som sticker ut på vägen. Inget konstigt med det om det inte vore för sättet de sågat av grenarna. Grenstumparna som är kvar pekar rakt upp och är spetsiga. Och här nånstans börjar mina tankar spinna iväg. Någon får sladd på bilen i hög fart, bilen voltar och flyger av vägen och landar... ja, rakt på dödsfällan. Det förstår väl vem som helst!

Efter att ha tittat på Ariol på youtube för femtioelfte gången den här veckan upptäcker jag att dottern sitter och sover mot min axel. Kl 19:10. Har inte hänt på många många veckor. Nu räknar jag med uppstigning kl 06 imorgon bitti!

Jag har nu kört med balsammetoden i en veckas tid. Eftersom jag är en sån total nybörjare på det hela har jag ränkat med ett och annat bakslag på grund av skit bakom spakarna. Och idag anar jag mig till en hel del skit! Jag gjorde misstaget imorse att blöta håret utan att vare sig massera hårbotten eller se till att skölja ur längderna ordentligt. Så nu ser det flottigt ut och hårbotten kliar. Klantigt! Och några bilder på fanskapet tänker jag inte lägga ut, utan jag bjuder på gårdagens hår istället. Nu är nya balsam inhandlade för att fortsätta testa mig fram och så ska jag se om jag kan läsa mig till några mirakelkurer för eftersat hår på lockig.se. 

Håret dag 1 - två dagar efter schampotvätt.

Håret dag 7 - efter balsamtvätt. Det har inte torkat helt här och är alltså inte flottigt. Och lockarna håller sig bra.


Sätter igång med nya experiment imorgon.

Vintern 2010

Jag försöker hitta sätt att lära mig att våga stanna kvar i min ångest när den kommer. Ibland går det bra och andra gånger går det mindre bra. Men det går hela tiden bättre. Jag hittar nya sätt att klara detta. Under en period har jag tränat på att tänka på annat än själva ångesten - hur mina vantar känns mot handen, hur de ser ut, vad de är gjorda av för material eller hur löven ser ut mellan mina fingrar. Ja nåt sånt. Härom dagen gick jag fredligt ner mot Vinterviken och tittade på de numera ganska få färgglada löven omkring mig när min blick fastnade vid en särdeles sällsynt buske. På håll såg det ut som att någon slängt en massa skräp i den. När jag kom närmare såg jag att det förvisso inte var något som naturen själv klarar att bryta ner den närmsta tiden men likväl fick det mig att dra på munnen. Vad sägs?

Risbuken på huvudet och promenadkläderna på!

Gårdagens eftermiddagssol som plötsligt tog sig fram genom molnen gav oss en härlig söderhavskänsla i vardagsrummet.

Jag tog en promenad runt Trekanten i förmiddags eftersom jag kommer spendera resten av dagen hemma med febrigt barn. Det är ett av mina topp tio favoritpromenadstråk i Stockholm. Lugnt och skönt och framför allt väldigt vackert runt sjön. På kvällarna håller jag mig borta därifrån eftersom det av nån anledning har blivit populärt med överfall just där. Jäkligt irriterande! Men nu var det inte det jag skulle prata om.

Någon eller några har gjort sitt bästa för att pigga upp den ibland gråa vardagen. Och de lyckades pigga upp mig i alla fall!