Ibland är jag faktiskt seriös

Jag känner mig uppgiven idag. Jag kan inte låta bli att tänka på alla saker som jag så mycket hellre hade gjort än varit i min nuvarande situation. Visst, det är ingen mening med att sitta och bli bitter över att jag inte stannade upp och tänkte efter lite tidigare. Hade jag bara lyssnat på kroppen som fullkomligt skrek åt mig att pausa så hade jag kanske inte varit här. Hade jag bara lyssnat på min magkänsla...

Jag vill känna lust att följa med kollegorna och bowla, att sitta på en restaurang med en god vän och snacka skit och dricka lite för mycket vin, att åka tunnelbana till min frisör, ta en shoppingrunda på Söder, orka skriva klart min uppsats... men jag får ångest vid tanken. Jag är trött och seg och nu börjar jag fan misströsta. Jag har varit så positiv det bara går i situationen och mantrat - det blir bättre!! Och ja, visst blir det bättre men när fan ska det börja kännas bra?! Eller okej i alla fall? Jag känner mig stressad över att sjukskrivningen börjar närma sig sitt slut och det känns som att jag är på samma ställe som jag var för en månad sen. Bra tanken på att gå till jobbet om en dryg vecka känns helt absurd. Hur ska jag ta mig dit? Hur ska jag kunna prata utan att börja gråta?

Nej, jag ska ta min uppgivenhet och begrava mig i en bok om ångesthantering. Det blir nog bra till slut.