Att acceptera och gå vidare
Jag skulle tro att det inte finns en människa på denna jord som inte går igenom en eller flera livskriser genom åren. Det behöver inte nödvändigtvis innefatta ond bråd död, även om just den punkten är oundviklig för oss samtliga, utan kan röra vad som helst. Sen tycks en del människor väldigt förskonade medan andra drabbas hårt. Något av det svåraste man gör när man hamnar i en kris är att acceptera det som händer.
Jag brottas med detta dagligen. När det här började hade jag fullt upp med att överhuvud taget ta mig igenom dagen. Och det var ingen enkel uppgift. Men där låg mitt fokus - sova, äta, vila, ANDAS!! Det fanns inget utrymme att fundera över vad jag skulle kunna göra istället. Med tiden har det blivit enklare att ta sig igenom dagen, helt klart. Jag vaknar, duschar, äter, promenerar, vilar, hämtar på förskolan, lagar lite mat och gör emellanåt en utflykt med följeslagare. Och jag brottas med ångesten genom allt detta. Och visst blir det lättare. Men jag hade en föreställning om att jag skulle må så mycket bättre nu än vad jag gör. Och jag har otroligt svårt att acceptera att jag befinner mig just här, där jag är.
Faktum är att jag inte kan påverka att jag hamnat i den här situationen. Det hjälper mig inte att jag nu kan se de varningssignaler som jag då inte riktigt såg. Nu befinner jag mig mitt i en situation som är som den är. Det enda jag kan göra är att försöka acceptera det som händer och gå vidare. Jag kan inte påverka det som redan hänt, jag kan bara påverka hur jag agerar från och med nu. Men jäklar så svårt det är!
