Vad sa du att du sa, sa du?
Det finns olika sätt att ta till sig av kritik. Det finns förvisso konstruktiv kritik och riktig jävla skit-kritik också. Men hur man väljer att bemöta den kritik man får är väldigt olika. Jag önskar att jag vore en sådan person som kunde säga "jaha, säger du det... vad intressant!" när någon kritiserar mitt beteende och varför jag reagerar som jag gör. Nu är jag inte riktigt så.
Min terapeut är bra på att utmana mitt tänkande. Flera gånger har hon kommit med frågor i stil med "Kan det vara så att du helt enkelt har en föreställning om att du ska vara så här när du egentligen är så här?". Och min spontana tanke är "Men det var det mest KORKADE jag hört på länge! Det där är så jäkla långt från sanningen!". Mitt svar blir oftast ett tveksamt "Mmm... jag vet inte...". Men i tankarna är jag så in i helvete upprörd. Det gäller förmodligen all kritik jag får. Jag slår ifrån mig och tänker att den person som ifrågasätter mitt agerande är helt ute och cyklar (och helt dum i huvudet). Sen går en tid och jag tänker tillbaka på det personen sagt med stor irritation. Vissa gånger har jag rätt i mina tankar och den person som kommit med påståendet var kanske ute och cyklade. Men allt som oftast inser jag efter ett tag att det låg en hel del sanning i det hela. Min terapeut är bra på att träffa rätt, för det mesta. Men den insikten dröjer en fyra, fem dagar. Sen slår den mig med full kraft. Som en enda stor aha-upplevelse - "Ja, hon hade ju faktiskt helt rätt! Se på fan!".
Men jag antar att det är så jag fungerar. Och jag kommer ju till insikt till slut. Just nu är jag inne i irritationsfasen. Och har en hel del ångest. Men det har jag ofta ett par dagar efter ett besök. Det blir så mycket att tänka på. Så många nya insikter att konfronteras med. Och så många sätt jag måste utmana mig på. Så jag ränknar med att jag framåt helgen kommer vara mindre irriterad och ha mindre ångest. Om inte tanken på att börja gå tillbaka till jobbet blir för mycket för lilla jag.
