Ibland är jag faktiskt seriös

Jag borde väl inte vara förvånad egentligen. Det räcker med att jag läser vad jag skrivit några inlägg längre ner. Eller egentligen räcker det med att jag tänker tillbaka på hur de senaste åren har varit för att jag ska förstå att en vacker dag skulle jag inte orka mer. Jag hade bara inte tänkt mig att den dagen skulle komma när jag väl fick ta det lugnt. Men det gjorde den.

Jag har känt mig alltmer trött under våren. Allt jobb med projekt, uppsats, barn och sjukdom har gjort att jag inte tyckt att det varit ett dugg konstigt att jag varit trött. Vem skulle inte vara det? Men för snart två veckor sen började tröttheten ta överhand och efter ett migränanfall förra måndagen har jag ännu inte återhämtat krafterna. Jag har legat som en blöt trasa i sängen eller soffan och ömsom sovit, ömsom gråtit. Har inte för mitt liv kunnat samla kraft för att ta mig för nåt. Så efter ha träffat läkare och tagit en uppsjö blodprover för att utesluta allt somatiskt ligger jag nu hemma i vår egna soffa och är sjukskriven. Jag blir andfådd och matt av att vara uppe längre stunder. Lika så när jag tar en dusch. Jag får tryck över bröstet om jag försöker gå ut till sopnedkastet med soporna. Och jag börjar gråta oerhört lätt. Att må så här är en helt ny upplevelse för mig och det är inte en angenäm sådan. Fy fan i helvetet säger jag bara!

Fastän jag vet att jag inte kan göra så mycket annat nu än att ta det mycket lugnt får jag så dåligt samvete gentemot min man. Han får göra allt här hemma. Kliver upp med dottern om så klockan är 05, gör frukost till mig när jag masat mig upp ur sängen, lagar mat, städar, går ut till lekparken, tröstar och bara finns till... Nej, det finns inte så mycket positivt att säga om nuläget.