Ibland är jag faktiskt seriös

Så fick jag äntligen tag på min handläggare på försäkringskassan. Avslag på min ansökan om sjukersättning (eller vad det nu kallas). Vi pratade i flera minuter och när jag till slut började gråta eftersom min enda tanke var hur i hela helvetet jag ska orka med det här, så frågade hon om hon skulle återkomma imorgon. Nej, jag kommer inte må bättre imorgon. Jag måste få höra vad som gäller och hur jag går vidare med det här. Jag kommer inte ihåg allt hon sa, men tydligen kunde inte läkaren jag träffat på vårdcentralen hitta några kliniska tecken på att jag har nedsatt arbetsförmåga. Eller nåt åt det hållet. Jag blir helt matt. Så nu ska jag tydligen boka ett möte med min läkare på företagshälsovården och ta med alla papper från försäkringskassan och vårdcentralen och se om det finns nåt att göra. Jag känner mig helt uppgiven. Och ångestfylld.

Jag ska alltså inte bara kämpa för att få den behandling det borde vara självklart att jag får, jag ska även kämpa för att få ersättning från försäkringskassan. Och det känns som jag backar flera veckor i tiden. Den lilla ork jag börjat få tillbaka känns som bortblåst.

Allvarligt talat, ska det vara så här?!