Ibland är jag faktiskt seriös

Jag är helt klart piggare och mår bättre än vad jag gjorde för några månader sen. Jag orkar allt mer. Bara det med att komma ut på en promenad varje dag har för mig varit en stor tröskel att komma över. Men nu är jag där. Jag kommer ut 30 minuter varje dag. Ibland hela 40 minuter! Det tar på men det går. Jag orkar umgås med människor. Jag har vänner som kommer på besök ett par timmar och jag orkar prata. Sen behöver jag förvisso vila, men det går det med. Jag vet om att jag har en bra bit kvar och att det kommer krävas mycket av mig. Särkilt när jag väl får sätta igång med terapin. Men när jag ser hur stora framsteg jag gjort så känner jag mig nöjd med mig själv.

Så kommer stunder när inget tycks fungera i min hjärna. När jag öppnar micron och letar efter mjölken. När jag går in i sovrummet för att hämta något men för mitt liv inte kan komma på vad. Eller när jag slänger dotterns nerkissade blöja i toaletten. I vanliga fall skulle jag kunna göra nåt liknande i en situation då jag känner väldigt stor stress. Nu kan jag göra så efter en lugn dag hemma. Jag är disträ och har svårt att hålla tråden. Och jag upprepar saker jag sagt gång på gång i tron om att jag aldrig förr yppat orden. Men som sagt, det blir bättre. Och nu ska jag ta en promenad.