Stress!
För många år sedan var jag på en föreläsning med Tomas Danielsson, "stressdoktorn". Han föreläste inför en hord landstingsstressade kvinnor (främst) i åldern 25-65 år. Där och då tyckte jag att det han sa var intressant och tänkvärt men jag kan inte påstå att jag kunde känna igen mig särskilt mycket i det. Jag fick eller köpte en bok efter föreläsningen - Tokstressad - läste igenom den och gav den sedan till en kollega i 35-års åldern som hade det kämpigt i livet. Uppenbarligen fick jag tillbaka boken för jag hittade den härom dagen nedpackad i en flyttkartong och började bläddra lite i den. Kortfattat behandlar boken positiv och negativ stress samt hur vi kan minska onödig stress.
Det som slog mig när jag bläddrade i boken är vilken jäkla massa stress jag känner. Stress över att inte vara en bra mamma till vår dotter. Stress över att inte hinna städa tillräckligt. Över att det alltid är dammigt överallt och att jag aldrig hinner "städa ikapp". Stress över att vi stoppar i oss för mycket tillsatser i maten, vare sig vi vill eller inte. Stress över att det finns ännu mer kemikalier i kläderna vi köper och att jag tvättar som en tok före vi använder kläderna gör förvisso att jag och dottern får mindre kemikalier på oss, men så hamnar de i naturen istället. Stress över denna ständiga konsumtion som tar död på både ekonomi (vår egna alltså) och vår planet. Stress över att moder jord tycks morra och mullra allt högre. Stress över att inte vara den partner min make skulle önska. Stress över om min make är den partner jag önskar. Stress över om vi är tillräckligt lyckliga. Stress över hur vi ska orka med ett till barn och hur det bästa kanske vore att bara ha ett barn, för oss och för miljön. Stress över att aldrig räcka till. Stress över att inte alltid orka med jobbet, över VAB-dagar, över sjukdagar och så vidare.
Det tar liksom aldrig slut! Att jag tänker mycket är ingen nyhet men nu börjar jag fasen bli less. Hur mycket saker kan man stressa upp sig över?! Mycket av det jag skrivit ovan försöker jag jobba med men det känns som att jag kört fast. Ska läsa igenom boken igen och kanske kan jag hitta tips om hur jag kan ta bort några stressmoment i min vardag. Eller kanske gå till en psykolog. För det kan fan inte vara hälsosamt att känna så mycket stress...
Det som slog mig när jag bläddrade i boken är vilken jäkla massa stress jag känner. Stress över att inte vara en bra mamma till vår dotter. Stress över att inte hinna städa tillräckligt. Över att det alltid är dammigt överallt och att jag aldrig hinner "städa ikapp". Stress över att vi stoppar i oss för mycket tillsatser i maten, vare sig vi vill eller inte. Stress över att det finns ännu mer kemikalier i kläderna vi köper och att jag tvättar som en tok före vi använder kläderna gör förvisso att jag och dottern får mindre kemikalier på oss, men så hamnar de i naturen istället. Stress över denna ständiga konsumtion som tar död på både ekonomi (vår egna alltså) och vår planet. Stress över att moder jord tycks morra och mullra allt högre. Stress över att inte vara den partner min make skulle önska. Stress över om min make är den partner jag önskar. Stress över om vi är tillräckligt lyckliga. Stress över hur vi ska orka med ett till barn och hur det bästa kanske vore att bara ha ett barn, för oss och för miljön. Stress över att aldrig räcka till. Stress över att inte alltid orka med jobbet, över VAB-dagar, över sjukdagar och så vidare.
Det tar liksom aldrig slut! Att jag tänker mycket är ingen nyhet men nu börjar jag fasen bli less. Hur mycket saker kan man stressa upp sig över?! Mycket av det jag skrivit ovan försöker jag jobba med men det känns som att jag kört fast. Ska läsa igenom boken igen och kanske kan jag hitta tips om hur jag kan ta bort några stressmoment i min vardag. Eller kanske gå till en psykolog. För det kan fan inte vara hälsosamt att känna så mycket stress...
Kommentarer
Trackback
