Deltid enda sättet att orka jobba?
Härom veckan damp det ner en medlemstidning från Vårdförbundet i brevlådan - Vårdfokus. Jag brukar vara måttligt road av dessa tidningar och lägger dem i badrummet som toalektyr. Denna gång var jag uttråkad redan när posten kom, mycket tack vare att jag inte orkar så mycket mer än att ligga på soffan om dagarna. Så jag öppnade med glädje den tunna blaskan. Några sidor in ser jag en rubrik som fångar mitt intresse - Deltid enda sättet att orka jobba. I artikeln intervjuas bland annat två sjuksköterskor som arbetar på en barnavdelning på NUS i Umeå och de beskriver hur de gått från att ha varit orkeslösa, trötta på sitt jobb, sura till att återfå lusten att gå till jobbet och orken. Detta genom att gå från att arbeta 100% till att arbeta 85%.
Jag vill påpeka att jag inte anser att det är fel att jobba deltid om det är något man själv väljer. Men det är fel när man inte orkar jobba heltid! Jag, och väldigt många sjuksköterskor med mig, kan skriva under på att sjuksköterskeyrket många gånger innebär att man slår knut på sig själv för att hjälpa andra. Vi arbetar i skift, ofta både dag, kväll och natt, med få timmar mellan arbetspassen för återhämtning. Att arbeta till kl 22 på kvällen och därefter ta sig hemåt, varva ner och sen sova för att stiga upp när klockan ringer kl 05:30 och åter bege sig till arbetet fungerar ju sådär ärligt talat. Jag själv fixade den biten innan jag fick barn. So what om jag bara fick sova 4 timmar en natt? Jag kunde ju ta lång sovmorgon en eller två dagar senare. Min älskade dotter bryr sig inte ett dugg om jag arbetat sent kvällen innan, hon vaknar lik förbannat kl 06 hur mycket jag än försöker resonera med henne. Och min man kan inte ta ALLA tidiga mornar (förutom just nu då jag är helt oduglig).
Nu hamnade jag på villovägar... fokusera! Vi arbetar helger och storhelger. En tid då de flesta andra umgås med nära och kära. Hinner umgås. Vi rycker in på semestrar och arbetar dubbelpass när det saknas personal fastän vi är i behov av återhämtning. Vi är trötta men vi står där och ger smärtlindring när det behövs, rondar med läkare när de väl finns på plats, talar med oroliga anhöriga, dokumenterar, skriver in, skriver ut, talar med kurator och sjukgymnast, talar med nutritionssjuksköterska och dietist, ringer och jagar konsultläkaren, jagar provsvar, lägger om en CVK, lägger om sår, undrar varför Beda inte fått nån mat... Mat, ja - det skulle vara trevligt! Klockan är 13:30, kanske dags för lunch för en stressad sjuksköterska? Då springer jag iväg till personalrummet och slänger in matlådan i micron. Men hej, Dr Å, så trevligt att du dyker upp just när micron plingat! Du vill ronda säger du? Ja visst, jag kan äta senare. Inga problem! Fint, nya prover säger du? Ja visst, det fixar jag! Kan det vänta lite? Inte? Nej men jag tar de på en gång, vet inte var undersköterskan är nånstans... And so on...
När ska det bli bättre? Eller måste man söka sig en alternativ karriär?!
Jag vill påpeka att jag inte anser att det är fel att jobba deltid om det är något man själv väljer. Men det är fel när man inte orkar jobba heltid! Jag, och väldigt många sjuksköterskor med mig, kan skriva under på att sjuksköterskeyrket många gånger innebär att man slår knut på sig själv för att hjälpa andra. Vi arbetar i skift, ofta både dag, kväll och natt, med få timmar mellan arbetspassen för återhämtning. Att arbeta till kl 22 på kvällen och därefter ta sig hemåt, varva ner och sen sova för att stiga upp när klockan ringer kl 05:30 och åter bege sig till arbetet fungerar ju sådär ärligt talat. Jag själv fixade den biten innan jag fick barn. So what om jag bara fick sova 4 timmar en natt? Jag kunde ju ta lång sovmorgon en eller två dagar senare. Min älskade dotter bryr sig inte ett dugg om jag arbetat sent kvällen innan, hon vaknar lik förbannat kl 06 hur mycket jag än försöker resonera med henne. Och min man kan inte ta ALLA tidiga mornar (förutom just nu då jag är helt oduglig).
Nu hamnade jag på villovägar... fokusera! Vi arbetar helger och storhelger. En tid då de flesta andra umgås med nära och kära. Hinner umgås. Vi rycker in på semestrar och arbetar dubbelpass när det saknas personal fastän vi är i behov av återhämtning. Vi är trötta men vi står där och ger smärtlindring när det behövs, rondar med läkare när de väl finns på plats, talar med oroliga anhöriga, dokumenterar, skriver in, skriver ut, talar med kurator och sjukgymnast, talar med nutritionssjuksköterska och dietist, ringer och jagar konsultläkaren, jagar provsvar, lägger om en CVK, lägger om sår, undrar varför Beda inte fått nån mat... Mat, ja - det skulle vara trevligt! Klockan är 13:30, kanske dags för lunch för en stressad sjuksköterska? Då springer jag iväg till personalrummet och slänger in matlådan i micron. Men hej, Dr Å, så trevligt att du dyker upp just när micron plingat! Du vill ronda säger du? Ja visst, jag kan äta senare. Inga problem! Fint, nya prover säger du? Ja visst, det fixar jag! Kan det vänta lite? Inte? Nej men jag tar de på en gång, vet inte var undersköterskan är nånstans... And so on...
När ska det bli bättre? Eller måste man söka sig en alternativ karriär?!
Bild lånad från svenskscrapbooking.se av alla ställen.
Kommentarer
Trackback
