Ibland är jag faktiskt seriös

Jag och min man har uppenbart olika syn på vad som är rent och vad som är skitigt. Eftersom vi bodde tillsammans redan innan vi blev ett par kan jag inte skylla på att jag inte visste var hans gräns gick. Jag insåg rätt snabbt att vi helt enkelt ser på det hela genom olika glasögon. Enligt min mening är jag inte pedantisk på något sätt. Hans mening om det hela tycker jag att vi lämnar utanför för stunden. När vi blev sambos på riktigt kände jag att det var läge att styra upp det här med städning, för jag tänkte på intet vis vara någons hushållerska. Vi började med att ha en städdag och hade lite lätta regler runt det som han kunde ställa upp på. Typ "hinner du inte den dagen så gör din del dagen efter". Allt väl so far. Men ganska snart började han bli på sånt sjuhelsickes dåligt humör när dessa städdagar närmade sig (och det gjorde de ju en gång i veckan). Vid ett tillfälle när vi städade hemma fick jag nog och fräste "Men varför är du så jäkla sur?". Hans svar? "Jag tycker faktiskt inte att det är roligt att städa!". 

Visst serru, det är ju faktiskt så att vi kvinnor föds med en städgen som gör att vi ser när det börjar bli dammigt, stökigt eller grisigt i hemmet. Och sen älskar vi att städa. Så är det! 

Numera har vi inga städdagar. Jag antar att vi har närmat oss varandras syn på rent och skitigt. Dessutom har vi lejt städhjälp som kommer var annan vecka och städar rubbet och det är helt klart välgörande för parrelationen.

En helt vanlig dag, dock ett gammalt foto. Säkert från förra våren eller så.