Ibland är jag faktiskt seriös

Jag har en i mina ögon helt ljuvlig dotter. Hon är bestämd så det heter duga, har temperament, är högljudd och energisk men samtidigt väldigt kärleksfull och otroligt charmig. Det här säger jag såklart helt subjektivt. I mina ögon är hon helt fantastisk. Samtidigt är det inte så lätt att handskas med denna livliga 2.5-åring alla gånger. Jag försöker utgå ifrån att hon är en tänkande varelse och låter henne testa sig fram i många lägen. Ingen lider över att hon väljer egna kläder eller att hon får välja väg vi går hem från förskolan. Och även fast att jag inombords skriker "VAR FÖRSIKTIG!!" när hon klättrar högst upp i klätterställningen håller jag tyst. Eftersom att hon behöver prova på, misslyckas och försöka igen.

Men sen behöver man såklart sätta gränser också. Att hon klättrar upp på fönsterbrädet i sitt rum är egentligen ingen större fara. Problemet är att hon kan öppna fönstret. Och det känns inget vidare med tanke på att vi bor 1.5 trappa upp mot en stenig backe. Så där nånstans är det läge att sätta stopp. Det är en ständig balansgång att låta henne bestämma själv och att sätta gränser. Och att inte drivas till vansinne de dagar man är extra trött.

Jag hoppas att vi kan stärka henne i att hålla kvar vid hennes bestämdhet. För även om just den egenskapen kan göra en gråhårig vissa dagar är det en otroligt bra egenskap. Och jag vill inte tysta ner henne. Jag vill att hon ska våga höras! Jag vill att hon ska våga ge uttryck för sina känslor. Jag vill att hon ska fortsätta vara den hon är.