Ibland är jag faktiskt seriös

Jag var 11 eller 12 år när jag fick mens första gången. Ganska snabbt därefter fick jag äran att månad efter månad drabbas av helvetiska menssmärtor. Jag låg och kved på badrumsgolvet och kräktes. Nån gång kommer jag ihåg att jag svimmade. Jag fick lite olika smärtstillande preparat utskrivna och provade mig fram, med blandat resultat. Ont hade jag alltid men med rätt läkemedel slapp jag i alla fall bo på badrumsgolvet. Min mormor tröstade mig med att smärtorna brukar lätta när man fött barn. Det var en klen tröst för en nybliven tonåring. 

Jag var hemma från skolan nån dag i månaden när det var som värst. Det säger sig självt att det inte är någon vidare upplyftande erfarenhet. Jag kommer inte ihåg vad ursäkten till klassföreståndaren för min frånvaro var. Det är möjligt att min mamma hade pratat med honom, vad vet jag. Det var ingen som ifrågasatte att jag var hemma i alla fall. Men det fanns en person som inte hade någon större förståelse för mina smärtor - gymnastikläraren. Han hade en idé om att det hela skulle motioneras bort. Jag misstänker att han aldrig haft några menstruationssmärtor att tala om, så hans förståelse för det hela får ses som begränsad. Och jag förstår att lätta smärtor av detta slag kan motioneras bort. Om man har lite molande värk. Men om man så mycket som knystade mens så fick man på sig ett par längdskidor och skickades ut i 10-kilometersspåret illa kvickt.

Nån gång under mitten av tonåren började jag med p-piller. Då blev det bättre med smärtorna. Men förutom smärtlindringen och att jag slapp bli tonårsförälder har jag inte mycket gott att säga om p-pillernas effekt på mig. Jag och hormoner går helt enkelt inte ihop. Vi gillar inte varandra. Men eftersom att jag var tonåring var det svårt att särskilja tonårshormoner från p-pillerhormoner. Så jag testade lite olika sorter och höll mig smärtlindrad och icke-gravid. Vid det här laget var jag rätt otrevlig om någon försökte få mig att motionera bort smärtorna. Dessutom hade vi en lite mänskligare gymnastiklärare.

Numera är jag sällan hemma av just den här anledningen. Men då har jag inte längre samma överjävliga smärta vareviga månad. Nu har jag ju andra krämpor istället.