Ibland är jag faktiskt seriös

Det är ibland svårt att värja sig för andra människors idéer om vad som är okej och inte när det gäller barn. Jag var förbi jobbet med dottern tidigare under dagen. Vi satt och lunchade i personalrummet och dottern sökte intensivt uppmärksamhet från en kvinna intill. Dottern låtsades prata bebisspråk som hon gärna gör ibland. Det är bara det att väldigt få förstår att hon gör det på låtsas. Men de småpratade lite och båda förstod nog sammahanget i alla fall. Så får dottern frågan

-Ska du smälla några smällare snart då?

Jag tänker i mitt stilla sinne att jag hoppas att det finns väldigt få föräldrar som låter en 2,5-åring smälla smällare. Det är en sak som jag tycker kan få stanna i det förgångna. Barn som smäller smällare. Som smäller bort händer och ansikten, hörsel och lite annat smått och gott.

Dottern tittar på kvinnan och säger "Japp".
- Men så roligt! säger kvinnan då.

Ja så roligt, tänker jag. Jag tänker fan inte förklara för dottern vad en smällare är för nåt. Det är nåt hon aldrig kommer att få. I min värld är smällare till barn likställt med att åka bil utan bälte. Jävla skitpåfund!