Ibland är jag faktiskt seriös

Härom dagen när jag lämnade vårdcentralen blev jag stoppad av en man i rullstol. Han frågade åt vilket håll jag skulle och bad mig sedan att skjutsa honom dit. Han var förmodligen inte mer än 55 år men såg ut att vara många år äldre än så. Jag föreställer mig att han levt ett hårt liv. Så jag styrde rullstolen framför mig och vi småpratade. Sa att det var en vacker dag, trots att höstlöven nu ligger i bruna, blöta sjok på marken. Skönt med lite värme också. Så började vi prata om den globala uppvärmningen. Om obehaget i att det faktiskt är varmt så pass långt in i november. Om kylan och snömängden i Stockholm de föregående två vintrarna. Om alla naturkatastrofer som tycks avlösa varandra. Om var det hela ska sluta. Och vi konstaterade båda att vi är glada över att vi två förmodligen aldrig kommer få veta svaret på just det.

Så även om hösten är härlig vore det trevligt med lite snö nu. När kvällarna är som mörkast ljusar snön upp lite. Dessutom skulle vi få börja använda pulkan igen och det ger mig visst hopp om att promenaderna hem från förskolan kommer att gå lite smidigare. I alla fall under en tid. Och allt som kan förenkla hemgången mottages tacksamt! Men framför allt önskar jag mig snö för att det skulle lugna mitt obehag över att det är fel klimat för årstiden.

Vintern 2010