Speaking of ordbajseri
Jag anser mig vara en rätt social varelse. Jag gillar att ha människor omkring mig. Och då helst vänner. Nya bekantskaper är också trevligt. Men jag har en förmåga att drabbas av akut ordbajseri när jag träffar för mig främmande människor. Särskilt när det är människor som jag vill göra nåt slags gott intryck på, till exempel kollegor på en ny arbetsplats. Jag vill då gärna framstå som en person som har något att säga, som är intressant. Men min vilja att vara just intressant i dessa lägen gör att det låser sig. Totalt. Och plötsligt börjar min hjärna gå på högvarv i jakten på ett intressant samtalsämne. Då blir det liksom inget bra. Jag hör mig själv säga de mest intetsägande sakerna. Jag fastnar i en historia utan poäng, som dessutom aldrig tycks ha ett slut. Med lite tur blir jag avbruten av den andra personen i fråga. Annars får jag avbryta mig själv. Ursäkta mig med att jag behöver gå på toaletten eller nåt. Då kan jag gå undan en stund och klura på nya intetsägande samtalsämnen att bombardera min nya bekantskap med.
