Tacksamhet
Som kvinna får jag ofta höra att jag ska vara tacksam för att jag lever med en man som är en engagerad pappa. Som går med barnet till lekparken, som hämtar och lämnar på förskolan, som sköter läggningar och mornar i lika stor utsträckning som mig. Som utan att gnälla sköter hem och familj när jag blir sjuk. Som anser det är självklart att dela på ansvaret i hemmet (även om vi kan ha olika uppfattning om vad detta ansvar ska innefatta) och som ser till att vi båda får egentid när vi behöver. Och visst är jag glad att jag lever med denne man, just för att han är den han är. För att jag älskar honom. Men tror ni att han någonsin fått höra att han ska vara tacksam för att han lever med en kvinna som är en engagerad mamma? Skulle inte tro det. Ska jag verkligen vara tacksam för att min man är en fullt fungerande, tänkande människa? Borde inte det vara det normala?!
