Måste man älska att vara föräldraledig?
Innan jag fick barn trodde jag att jag skulle bli en sån mamma som älskar att vara hemma. Som skulle gå och fika med mina vänner och deras bebisar, pyssla i hemmet, kanske baka emellanåt, gå på öppna förskolan och där emellan bara mysa. Och som gärna skulle vara hemma tills barnet var åtminstone två år. Along came the child... och med henne kom verkligheten ifatt mig.
Kanske hade denna tid tett sig annorlunda om jag haft en latte-bebs - en sån där nöjd bebis som är fullkomligt tillfreds med att sitta stilla i ens knä, lekandes med sin bitsak, eller som ligger i vagnen och jollrar förnöjt. Som sover i vagnen eller i soffan och inte nödvändigtvis på mig. Nu har min dotter aldrig varit en latte-bebis och jag är väl i ärlighetens namn ingen direkt latte-mamma heller. Men jag kan inte påstå att jag njöt av föräldraledigheten.
Jag roade mig bäst jag kunde på dagarna. För det är klart att det var jag som behövde roas - dottern kunde inte bry sig mindre ifall vi var hemma eller på vift. Jag träffade vänner och deras barn. Fika var dock uteslutet. Möjligen om jag stod upp och skumpade bebisen samtidigt. Men mest bar jag runt henne hemma. Och ammade, vaggade, vyssjade, torkade kräk, försökte få i mig mat, bytte bajsblöjor till förbannelse och önskade mig en stunds lugn och ro. Jag drömde om att få sitta med en kopp kaffe eller ett glas vin, långt bort från gnällande barn. Jag är helt enkelt inte särskilt road av små barn. Och jag tycker att det är ganska tråkigt att vara hemma. Jag saknade den intellektuella utmaning som jobbet innebär under den här perioden.
Numera älskar jag att hänga med min dotter. Valmöjligheterna blir klart fler ju äldre hon blir. Och hon är dessutom otroligt rolig. Om det blir fler barn i framtiden ska det bli intressant att se hur jag upplever nästa föräldraledighet.
Kanske hade denna tid tett sig annorlunda om jag haft en latte-bebs - en sån där nöjd bebis som är fullkomligt tillfreds med att sitta stilla i ens knä, lekandes med sin bitsak, eller som ligger i vagnen och jollrar förnöjt. Som sover i vagnen eller i soffan och inte nödvändigtvis på mig. Nu har min dotter aldrig varit en latte-bebis och jag är väl i ärlighetens namn ingen direkt latte-mamma heller. Men jag kan inte påstå att jag njöt av föräldraledigheten.
Jag roade mig bäst jag kunde på dagarna. För det är klart att det var jag som behövde roas - dottern kunde inte bry sig mindre ifall vi var hemma eller på vift. Jag träffade vänner och deras barn. Fika var dock uteslutet. Möjligen om jag stod upp och skumpade bebisen samtidigt. Men mest bar jag runt henne hemma. Och ammade, vaggade, vyssjade, torkade kräk, försökte få i mig mat, bytte bajsblöjor till förbannelse och önskade mig en stunds lugn och ro. Jag drömde om att få sitta med en kopp kaffe eller ett glas vin, långt bort från gnällande barn. Jag är helt enkelt inte särskilt road av små barn. Och jag tycker att det är ganska tråkigt att vara hemma. Jag saknade den intellektuella utmaning som jobbet innebär under den här perioden.
Numera älskar jag att hänga med min dotter. Valmöjligheterna blir klart fler ju äldre hon blir. Och hon är dessutom otroligt rolig. Om det blir fler barn i framtiden ska det bli intressant att se hur jag upplever nästa föräldraledighet.
Kommentarer
Trackback
