Ibland är jag faktiskt seriös

Ibland önskar jag att jag hade varit totalt oambitiös. Inte ha några större mål i livet annat än att jobba de timmar jag måste för att överleva och utöver det försöka ta alla tillfällen i akt att slappa. Inte ha någon föreställning om att vilja komma någon vart i livet utan vara nöjd i min egna lilla värld. Att inte ha en önskan om att komma vidare och få ut mer av livet.

Jag tänker ständigt framåt. Det är många gånger bra och det har gjort mig oerhört strukturerad men gör också att jag har svårt att känna mig nöjd med det jag faktiskt har. Stanna upp och njuta av nuet. Om jag inte haft barn hade mitt liv helt klart sett annorlunda ut, som sig bör. Jag hade troligtvis jobbat på rätt mycket. Jag hade haft min magisterexamen och jag hade definitivt haft mer fritid. Jag ångrar inte mitt barn. Kan inte tänka mig att leva utan henne nu när jag har henne i mitt liv. Men jag är samma person nu som innan jag blev mamma. Jag vill fortfarande lika mycket. Det är bara det att just nu passar det inte in i mitt liv att ha en sån stark vilja att uträtta saker och att prestera. Både yrkesmässigt och privat. Jag vill helt enkelt för mycket!

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är för de som har valt en annan yrkesinriktning än mig. De som har jobb som kräver än mer av dem än vad mitt jobb gör av mig. Jag har trots allt bra valmöjligheter. Jag kan nöja mig med att "bara" harva på på vårdavdelningen. Jag behöver inte göra allt det där extra. Jag behöver inte jobba med projekt och skriva uppsats. Jag behöver inte engagera mig i en massa sidojobb. Men jag vill ju... 

Så, för tillfället önskar jag mig en stor dos av ambitiöslöshet!