Ibland är jag faktiskt seriös

Jag och min man har olika förhållningssätt till vackert väder. Jag som är uppvuxen i norra delen av Sverige är uppvuxen med att man ska passa på att vara ute när det är vackert väder, för man vet aldrig när solen skiner igen. Och med "passa på" menar jag att det inte är ett val, det är ett måste. Jag gillar förvisso tänket att vara ute så mycket som möjligt. Det främjar hälsan om inte annat. Men det har lett till att jag i vuxen ålder alltid har dåligt samvete om jag är inomhus när solen lyser ute.

Min man, som är uppvuxen i sydeuropa, har en ett helt annat förhållningssätt till vackert väder. Såklart. Han är uppvuxen med sol 365 dagar om året (ja, jag kanske överdriver lite). Han är uppvuxen med att hålla sig i skuggan under de varmaste timmarna på dagen. Han har inte dåligt samvete om han är inne en hel solig dag.

I början av vårt förhållande var det här något som kunde irritera mig till tusan. Jag ville inte ta sovmorgon till kl 2 på eftermiddagen när det var strålande sol ute medan han kunde göra det utan att blinka. Det ledde såklart till en och annan stunds irritation från båda håll. Numera antar jag at vi har anpassat oss efter varandra. Eller kanske snarare efter vår dotter. Så numera är vi alltid ute när det är vackert väder...

Jag gillar förvisso att titta på solen genom rullgardinen också.