Att vara den där lättrörda personen
Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit otroligt lättrörd. Jag blir tårögd när jag tittar på lyckliga återföreningar på TV, vare sig det är en dokumentär eller ren dikt. Jag blir rörd (och lätt generad) när nån ger mig komplimanger. Ser jag någon bli överlycklig på TV känner jag tårarna rinna (t.ex. när någon går vidare i Idol). Sen jag fick barn har detta blivit en sisådär 100 gånger värre. Jag gråter för ingenting! Jag behöver varken ha tittat på TV eller hört någon berätta om en helt fantastisk händelse utan det räcker med att jag tänker på nåt vackert för att börja gråta.
Låt mig ge ett exempel. För några år sedan pratade jag och min man om vår framtida bröllop. Vi ville ha ett roligt bröllop med alla nära och kära närvarande. Vi ville gifta oss borgerligt, utomhus med vänner som står för musiken. Bröllopsfesten skulle ske i en avslappnad miljö med gott om mat och dryck samt dans hela natten till levande musik (tänk för guds skull inte dansband, tänk coverband). Jag tänkte mycket på vilken musik vi skulle ha under själva vigseln. Ett tag tänkte jag att jag skulle sjunga en sång till min make under själva vigselakten, men jag insåg snabbt hur det skulle gå medan jag letade låtar. Jag började storgråta av bara tanken. Jag provsjöng låt efter låt men hann knappt sjunga första textraden innan rösten stockade sig. Så det fick jag lägga ner rätt omgående.
När vår dotter sedan föddes och vi lärde känna henne insåg vi att med den här bestämda lilla varelsen i våra liv skulle det ta år och dar innan vi fick till nåt slags bröllop. Så det blev en snabb vigsel i ett rådhus nära vår stad för att få ordning på det juridiska. Själva festen sparar vi tills vi inte har små bestämda barn i vår närhet.
Det här är förresten låten jag ville sjunga. Jag har lyssnat på den ungefär en miljon gånger och jag blir fortfarande tårögd varje gång.
Låt mig ge ett exempel. För några år sedan pratade jag och min man om vår framtida bröllop. Vi ville ha ett roligt bröllop med alla nära och kära närvarande. Vi ville gifta oss borgerligt, utomhus med vänner som står för musiken. Bröllopsfesten skulle ske i en avslappnad miljö med gott om mat och dryck samt dans hela natten till levande musik (tänk för guds skull inte dansband, tänk coverband). Jag tänkte mycket på vilken musik vi skulle ha under själva vigseln. Ett tag tänkte jag att jag skulle sjunga en sång till min make under själva vigselakten, men jag insåg snabbt hur det skulle gå medan jag letade låtar. Jag började storgråta av bara tanken. Jag provsjöng låt efter låt men hann knappt sjunga första textraden innan rösten stockade sig. Så det fick jag lägga ner rätt omgående.
När vår dotter sedan föddes och vi lärde känna henne insåg vi att med den här bestämda lilla varelsen i våra liv skulle det ta år och dar innan vi fick till nåt slags bröllop. Så det blev en snabb vigsel i ett rådhus nära vår stad för att få ordning på det juridiska. Själva festen sparar vi tills vi inte har små bestämda barn i vår närhet.
Det här är förresten låten jag ville sjunga. Jag har lyssnat på den ungefär en miljon gånger och jag blir fortfarande tårögd varje gång.
Kommentarer
Trackback
