Ibland är jag faktiskt seriös

Jag pratade med min mamma över telefon tidigare. Vi pratade om hur jag mår och varför jag mår som jag mår. Om de krav man ställer på sig själv och om hur det är att vara småbarnsförälder med alla dessa krav. Om vilka förväntningar man har på de saker man gör och på hur mycket man ska orka. Mamma berättade att när jag och mina syskon var små så var det ingen (mamma) som arbetade heltid. Hon arbetade inte heltid förrän min bror fyllt 7 år. Visst, nu hade hon en annan typ av jobb än vad jag har och hon hade möjlighet att flexa en hel del, men ändå. Nu säger jag inte att det är just den som fött barnet som ska vara hemma delar av tiden men det är egentligen ett väldigt sunt sätt att tänka - att ena föräldern arbetar deltid under småbarnsåren.

Idag ska alla jobba heltid. Stadsministern själv uppmuntrar kvinnor att gå ut i arbetslivet snart efter födseln. Vi ska jobba, tjäna vårt land. Vi ska dessutom dra in pengar till vårt egna hem och till vår fritid. Vi stylar om våra hem - bygger nya kök trots att det finns ett väl fungerande kök, eftersom det inte passar vår stil. Vi renoverar badrum (även de i bra skick), tapetserar om, river ner och bygger upp väggar. Vi lägger nya golv och sätter in takspottar (ja eller vad fan man nu gör). Sen inreder vi med nya, ofta rätt dyra möbler. Köper den snyggaste och största TV'n som pryder väggen som om det vore ett vackert konsverk. Vi köper trådlösa högtalarsystem, ett Wii och en trådlös fjärrkontroll från vilken vi kan styra hemmets all apparatur, inklusive lampor. Klart som fan att vi jobbar heltid! Hur skulle vi annars ha råd att finansiera vår livsstil?

Och vi går ständigt runt med dåligt samvete över att inte spendera tillräckligt tid med våra barn. Vi stressar från jobbet till förskolan och vidare till vårt högteknologiska hem där vi lagar mat i vårt topprenoverade kök medan det dåliga samvetet maler. Och det är så jäkla sjukt. Och så blir vi sjuka.