Ibland är jag faktiskt seriös

I vanliga fall, alltså när jag arbetar och står i, så älskar jag att shoppa. Vi tjänar helt ok med pengar tillsammans (med Stockholmsmått mätt). Nu är detav förklarliga skäl stiltje på shoppingfronten, bortsett från lite internetshopping bestående av tre böcker om psykisk hälsa/ohälsa. Men i vanliga fall unnar vi oss god mat utan att titta på prislappen. Jag köper kläder till mig själv och ännu mer kläder till dottern. Vi reser till släkt och vänner runt om i Sverige (och Europa för all del). Vi köper en ny TV för att den gamla tar för stor plats. Vi har en bil (förvisso en mycket billig sådan) av ren bekvämlighet, inte för att vi behöver den. Och visst händer det att makens kreditkort åker fram när något ska betalas även om vi ser till att den räkningen betalas månaden efter. Och jag har alltid lite dåligt samvete över att jag inte sparar mer - till min pension och till handpenningen för vårt kommande boende. För inte sjutton vill jag att vi ska bo kvar i den här lägenheten om 10 år (inte ens om 3-4 år).
 
Sen kommer torsdagen och klockan blir 21 och en timme senare känner jag mig plötsligt som den mest ekonomiska människan i världshistorien. Då har jag tittat på Lyxfällan och förfasats över hur otroligt dålig koll en del människor har. Alltså jag är ledsen, men om man tar sms-lån på sms-lån, river sina räkningar utan att ens öppna breven, köper saker man vet att man inte har råd med och inte är i närheten av att kunna betala igen sina skulder, då har man inte särskilt bra koll. När jag ser detta program inser jag hur ofantligt långt vi har kvar innan vi är ens i närheten av den situation som dessa människor befinner sig i. Det må vara elakt, men det får mig att må bra.