Ibland är jag faktiskt seriös

Jag följer den rättegång som nu pågår med läkaren som står åtalad för att ha injicerat en dödlig dos narkosmedel i ett spädbarn, på Astrid Lindgrens barnsjukhus för 3 år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Det så mycket i den här händelsen som berör mig.  Ett föräldrapar har förlorat sitt barn och det är fruktansvärt. Det önskar jag att ingen förälder skulle behöva gå igenom. Om jag har förstått det hela rätt så ville föräldrarna till detta spädbarn få till en utredning om eventuell felbehandling under sjukhusvistelsen. Jag har förstått att det vart en och annan händelse under denna tid som de vill få utredda. Inget konstigt med det.

Det verkar dock vara svårt att få fram fakta. Det är flera år sedan det hände och de journalanteckningar som finns verkar ofullständiga. Skulle det vara så att det framkommer bevis för att denna läkare medvetet injicerat en dos som hon vet är dödlig i detta barn, ja då är det svårt att försvara. Oavsett om det skedde av barmhärtighet (något som jag visserligen kan förstå).

Men en sak som man inte kommer ifrån i det här och som debatterats både i media och på arbetsplatser från dag 1 då denna läkare greps är vad som kommer att hända med den palliativa vården framöver. Vad händer med de patienter som ligger för döden, vare sig det är på IVA, en "vanlig" vårdavdelning, på hospice eller inom hemsjukvården, när det kommer till smärtlindring och lugnande? Tyvärr tror jag att det kommer leda till att man blir betydligt försiktigare med att ge lugnande och smärtstillande läkemedel till döende patienter, med mer lidande som resultat. Tyvärr tror jag att det kommer leda till att man tänker till en gång extra innan man ger smärtstillande eller lugnande av rädsla för att kunna ställas inför rätta för en persons död. Jag kommer ha det i bakhuvudet. Och det skrämmer mig. Vi ska lindra lidandet för döende personer. Inte förlänga det. Och för tydlighetens skull får jag väl lägga till att vi heller inte ska förkorta det.