Ibland är jag faktiskt seriös

När jag var barn brukade jag och min storasyster leka en lek - tjobaläng. Gissningsvis var det hela hennes påhitt för att ha en legitim anledning att puckla på mig, men jag kan ha fel. Det hela var enkelt. Först bestämmer man sig för vad för slags tjobaläng man leker. Bit, nyp, spark, bit/nyp, spark/bit, bit/nyp/spark... ja möjligheterna är näst intill oändliga. Därefter lägger sig de två deltagarna med huvudet mot var sitt armstöd på en soffa. Två- eller tresits spelar ingen större roll. I en tvåsitssoffa blir skadorna större. En fåtölj blir för liten. Därefter sätter man igång och oskadliggör den andra deltagaren med sparkar, bett eller nyp (beroende på vad man kommit överens om innan). Det hela slutar med att den förlorande parten (oftast jag) börjar gråta och springer till sin mor eller far och säger att systern varit dum. Och så fick den vinnande parten en rejäl tillsägelse.

Jag inser att min dotter skulle bli en jäkel på tjobaläng. Hon kan sparkas, bitas, nypas och slåss så att man blir mörkrädd emellanåt. Man kan nog säga att hon ibland leker tjobaläng med en fast man inte hunnit gå med på det själv. Det är inte utan att jag tycker synd om ett framtida småsyskon till henne.