Dessa jävla superkvinnor!
Jag fick ett jättefint mejl från en kollega härom dagen. Exakt vad hon skrev ska jag inte gå in på här men en sak som fastnade särskilt var när jag läser att hon har tänkt på hur fantastisk jag är som orkar leda ett projekt, skriva uppsats, arbeta heltid och samtidigt ta hand om barn hemma. Jag har liksom inte tänkt på det så. Men när jag ser tillbaka så inser jag ju att jag haft alldeles för mycket för mig. Jag borde kanske inte ens ha arbetat heltid. Det är lätt att vara efterklok, men vad hjälper det?!
Det är bara att inse - jag har fallit för myten om superkvinnan. Det är så lätt att haka upp sig på dessa kvinnor som till synes orkar med allt. Som arbetar 45-50 timmar i veckan, tränar och håller sig sunda och snygga, lagar mat, städar, träffar väninnor och lagar trerättersmiddagar vardag som helg, reser, tar hand om barnen - gärna en 3-4 stycken, är fantastiskt kära i sin partner och knullar i tid och otid (ja för det förstår man ju att de gör). Jag ser på dessa kvinnor och tänker - det jag håller på med är väl ingenting i jämförelse, så varför skulle inte jag orka med det?
Det spelar ingen roll om de uppgifter man har i livet - yrkeslivet eller privat - är roliga och utvecklande. Till slut kommer man till en gräns när man har tagit på sig på tok för mycket och kroppen så sakteligen (eller med dunder och brak) börjar säga ifrån. Då är det dags att lyssna och sätta stopp. Börja sortera bland alla dessa uppgifter och se vilka man måste ha kvar. Jag önskar att jag hade gjort det för länge sen. Långt innan i våras egentligen. Man behöver inte vara nån jävla superkvinna som klarar allt. Det gäller bara att inse det själv och sluta titta på dessa människor som så fantastiska. För man vet aldrig vad som döljer sig bakom fasaden av denna superkvinna.
Det är bara att inse - jag har fallit för myten om superkvinnan. Det är så lätt att haka upp sig på dessa kvinnor som till synes orkar med allt. Som arbetar 45-50 timmar i veckan, tränar och håller sig sunda och snygga, lagar mat, städar, träffar väninnor och lagar trerättersmiddagar vardag som helg, reser, tar hand om barnen - gärna en 3-4 stycken, är fantastiskt kära i sin partner och knullar i tid och otid (ja för det förstår man ju att de gör). Jag ser på dessa kvinnor och tänker - det jag håller på med är väl ingenting i jämförelse, så varför skulle inte jag orka med det?
Det spelar ingen roll om de uppgifter man har i livet - yrkeslivet eller privat - är roliga och utvecklande. Till slut kommer man till en gräns när man har tagit på sig på tok för mycket och kroppen så sakteligen (eller med dunder och brak) börjar säga ifrån. Då är det dags att lyssna och sätta stopp. Börja sortera bland alla dessa uppgifter och se vilka man måste ha kvar. Jag önskar att jag hade gjort det för länge sen. Långt innan i våras egentligen. Man behöver inte vara nån jävla superkvinna som klarar allt. Det gäller bara att inse det själv och sluta titta på dessa människor som så fantastiska. För man vet aldrig vad som döljer sig bakom fasaden av denna superkvinna.
Kommentarer
Trackback
