Ibland är jag faktiskt seriös

Jag är så jäkla bra! I förmiddags hade jag tid för läkarbesök. Jag har tänkt fram och tillbaka på hur jag ska ta mig dit eftersom det börjar bli rätt dyrt med alla taxiresor. Jag har inte fått en krona från försäkringskassan än så länge eftersom den första läkare jag träffade inte har kompletterat sjukintygen som hon ska. Och när sjukintygen väl är korrekt ifyllda har de 30 dagar på sig att besluta om utbetalning. Det ligger alltså en bit fram i tiden. Vi klarar oss på makens lön men inte om jag ska fortsätta åka taxi till varje besök hos läkare och psykolog.

Med det i baktanke tänkte jag att nu jäklar sätter jag mig på den där förbannade tunnelbanan, åker en endaste station och tar sen tvärbanan till läkaren. Hur svårt kan det va? Ilska, eller irritation i det här fallet, är en bra drivkraft. Så jag satte mig på den där förbannade tunnelbanan. Det var jobbigt. Men det var en station jag skulle åka och jag försökte fokusera på annat än känslan av att få panik. Och det gick. Sen klev jag på tvärbanan. Det gick bättre. Ovan jord känns det inte lika läskigt. Jag försökte slappna av så gott det gick och kom på mig själv med att tänka att Årsta kanske inte är ett så dumt område att bo i trots allt. Väl framme var jag otroligt stolt över mig själv.

När jag väl kom in till läkaren började jag storgråta. Av lättnad, trötthet och lite av ångest. Men jag fixade det! Och jag gjorde samma resa på vägen hem. Fan vad jag är bra!! Och fasen vad jag är trött nu... Lite KBT på det här så är jag nog människa om ett par månader.