Ibland är jag faktiskt seriös

Sedan jag och min man träffades har det varje jul blivit en diskussion runt en av de för mig obligatoriska julattiraljerna - Staffan. Det är en snidad trähistoria med en ljusbåge som visar Staffan stalledräng och hans fem fålar. Det fanns en Staffan hemma hos mina föräldrar när jag var barn. Att Staffan ska stå framme varje jul är en av de få sakerna jag är bestämd över. I övrigt kan julen se ut hur som helst.

Men min man tycker att Staffan är fruktansvärt ful. Kitschig. Rent grotesk. Jag som normalt inte gillar hantverk i trä är väldigt förtjust i just denna pryl. Men det är nog mest för att den har ett affektionsvärde. Och jag har på senare år sett liknande skapelser i de fina butikerna på Östermalm. Så det så. Jag vinner alltid dessa diskussioner. Det finns helt enkelt inget att diskutera enligt min mening.

Min man har i många år nu letat efter något som han kan ta in i hemmet som han gillar men som jag avskyr, som hämnd. Som han kan propsa på att ha framme, väl synlig, under någon del av året. Han letar men har inte hittat något än av den enkla anledning att vi normalt tycker ganska lika om just inredningsdeltaljer. Nu ska jag inte sänka Staffan till nivån "inredningsdetalj"... han är ju så mycket mer än så. Men jag väntar med spänning på den dag min man kommer hem med detta något som retar gallfeber på mig.